Final Fantasy VII: Rebirth

Final Fantasy VII är utan tvekan ett av de mest älskade rollspelen någonsin och har under årtionden haft en närmast mytisk status bland spelare. När Square Enix till slut bestämde sig för att återvända till den här världen genom att göra en nyversion var förväntningarna därför skyhöga. Första delen i projektet, Final Fantasy VII Remake, visade att utvecklarna inte bara ville återskapa originalet utan också vågade tolka det på nytt. När uppföljaren anlände fortsatte den exakt där föregångaren slutade, när Cloud och hans vänner lämnade Midgar för att ge sig ut i en betydligt större värld.

Den mest uppenbara skillnaden jämfört med föregångaren märks nästan direkt. Där Remake till stor del höll spelaren i relativt snäva korridorer känns Rebirth betydligt mer expansivt. Världen öppnar upp sig på ett sätt som gör äventyret större, friare och mer varierat. Det handlar inte om en helt sömlös öppen värld i stil med vissa andra moderna rollspel, utan snarare om en serie stora områden som var och en erbjuder gott om saker att upptäcka. Resultatet är ändå en spelupplevelse som känns enorm i jämförelse med den första delen.

Berättelsen fortsätter följa Cloud och hans följeslagare när de försöker hitta och stoppa Sephiroth. Under resans gång följer gruppen spåren efter mystiska personer som tycks vara kopplade till den ikoniska antagonisten, vilket leder dem till nya städer, landskap och möten. Samtidigt fortsätter äventyret att bygga vidare på de förändringar som introducerades i Remake. Det innebär att handlingen ibland tar oväntade vägar och inte alltid följer originalets upplägg till punkt och pricka. För den som redan känner till historien från 1997 års spel gör detta att upplevelsen känns både bekant och överraskande på samma gång.

Spelets värld är full av liv och detaljer. Redan tidigt i äventyret märks det hur mycket mer dynamiska miljöerna är jämfört med tidigare. Små samhällen känns befolkade och levande, medan större områden lockar till utforskande med gömda föremål, skatter och andra hemligheter. Den som tar sig tid att leta kan hitta allt från värdefull materia till gömda kistor som annars är lätta att missa. Det är tydligt att utvecklarna vill uppmuntra spelaren att verkligen se sig omkring och ta del av världen i stället för att bara rusa vidare till nästa uppdrag.

Utforskandet blir dessutom ännu roligare tack vare chocobos, de klassiska fågelliknande riddjuren som länge varit en symbol för serien. I Rebirth finns olika varianter beroende på vilken region du befinner dig i, och de har dessutom unika egenskaper som gör det enklare att navigera i terrängen. Vissa kan simma över vatten, andra kan klättra upp för svåråtkomliga höjder. Det gör att varje område får sin egen karaktär samtidigt som spelaren ges fler verktyg för att upptäcka allt som finns gömt i världen.

Utöver själva utforskandet är spelet fullproppat med aktiviteter. Överallt dyker det upp små sidouppdrag, minispel och andra distraktioner som gör att man lätt kan glömma bort huvuduppdraget för en stund. En del av dessa aktiviteter är enkla och lättsamma medan andra kräver lite mer eftertanke. Den här variationen gör att tempot i äventyret hela tiden känns fräscht, och det finns nästan alltid något nytt att göra om man tröttnar på att följa huvudhistorien.

Ett av Final Fantasy VII: Rebirths absolut största glädjeämnen är kortspelet Queen’s Blood. Precis som tidigare Final Fantasy-spel har experimenterat med olika kortspel lyckas detta snabbt bli en riktig favorit. Till en början är reglerna relativt enkla, men ju längre man spelar desto fler strategiska möjligheter öppnas upp. Nya kort introduceras som kan stärka dina egna positioner eller sabotera motståndarens planer, vilket gör varje match mer taktisk. Det är ett av de där minispelen som snabbt kan sluka betydligt mer tid än man först tänkt sig. På ytan ser det ut som ett enkelt sidokortspel, men ju mer jag spelade desto tydligare blev det hur mycket djup det faktiskt finns här. Det börjar väldigt tillgängligt, men utvecklas snabbt till något där positionering, kortkombinationer och timing spelar stor roll. Jag fastnade ofta i matcher som kändes mer som små taktiska pussel än bara ett minispel vid sidan av. Det jag också uppskattar är hur naturligt det är integrerat i världen, där olika karaktärer och NPC:er faktiskt spelar och utvecklas. För mig blev det här en av de saker som verkligen lyfter helheten och gör att Rebirth känns ännu mer levande.

Musiken förtjänar också ett särskilt omnämnande. De klassiska melodierna från originalspelet har arrangerats om och moderniserats på ett sätt som både känns respektfullt och uppfriskande. Resultatet är ett soundtrack som lyckas framkalla nostalgiska känslor samtidigt som det passar perfekt in i spelets moderna presentation.

Relationerna mellan karaktärerna spelar också en större roll den här gången. Under äventyrets gång ställs du inför olika dialogval som kan påverka hur dina följeslagare ser på dig. Även samarbeten i strid kan bidra till att stärka banden mellan gruppmedlemmarna. Effekterna på själva berättelsen är kanske inte enorma, men de ger ändå en extra dimension till samspelet mellan karaktärerna och gör att deras relationer känns mer levande.

Sidouppdragen har dessutom fått betydligt mer variation än tidigare. Vissa uppdrag handlar om att hjälpa människor i nöd, andra låter dig delta i minispel eller använda stealth för att smyga dig på fiender. Ibland får en specifik följeslagare extra fokus beroende på vem som är mest kopplad till situationen. Det gör att uppdragen inte bara känns som utfyllnad utan ofta bidrar till att utveckla världen och dess invånare.

Minispelen i Final Fantasy VII Rebirth är något som verkligen sticker ut och ger hela upplevelsen en helt annan rytm än många andra moderna JRPG:n. Det finns en tydlig känsla av att utvecklarna har velat fylla världen med saker som inte bara driver berättelsen framåt, utan som också bryter upp tempot och gör att världen känns mer levande och oförutsägbar. Ibland påminner det nästan om Mario Party i hur snabbt tonläget kan skifta. Ena stunden är du mitt i ett seriöst narrativ, och i nästa kastas du in i något som är mer lekfullt, kaotiskt eller rent av fånigt, men ändå charmigt nog att man fastnar i det.

Samtidigt finns det en tydlig parallell till strukturen i Yakuza 0, där sidoinnehållet nästan konkurrerar med huvudhistorien i både omfattning och engagemang. Precis som där blir minispelen i Rebirth inte bara ett avbrott, utan en del av själva upplevelsen av världen, där man hela tiden lockas att stanna upp och testa “bara en grej till”. Det gör att tempot aldrig blir statiskt, och även när huvudberättelsen är som mest dramatisk finns det alltid små sidospår som ger andrum och variation.

Det finns förstås några färre problem också. I vissa delar av berättelsen tvingas man lämna de öppna områdena och återvända till mer linjära sekvenser där tempot kan kännas lite långsammare. Det är inget stort problem, men kontrasten mot den annars fria spelvärlden gör att dessa partier ibland känns mindre engagerande.

Trots dessa små brister är det svårt att inte imponeras över vad Square Enix har åstadkommit här. Rebirth bygger vidare på allt som fungerade i föregångaren och gör det större, mer varierat och mer ambitiöst. Den enorma världen, de många aktiviteterna och den starka presentationen gör att det är ett spel som är lätt att förlora sig i under väldigt lång tid.

Efter att ha tillbringat otaliga timmar i denna värld är det också svårt att inte fundera över hur utvecklarna ska lyckas toppa detta i trilogins avslutande del. Om något visar Rebirth dock att teamet bakom serien verkligen vet vad de gör. Det här är ett storslaget äventyr fyllt av minnesvärda ögonblick, fantastiska miljöer och ett överflöd av innehåll som gör att man ständigt vill fortsätta spela.

Det var länge sedan jag upplevde ett spel som gav mig så mycket ren spelglädje. Final Fantasy VII Rebirth är ett äventyr som är svårt att lägga ifrån sig och ett bevis på att den här klassiska världen fortfarande har kraften att fascinera.