Wicker

I en by utan namn, där byborna inte heller tilltalar varandra vid namn, lever en fiskarkvinna (Olivia Colman) i lugn och ro i en avlägsen stuga, belåten med sitt ensamma och bekväma liv som ogift. En dag får hon nog av sin tillvaro som nucka efter att byns skvallerbyttor och retstickor har pikat henne en gång för mycket och bestämmer sig för att skaffa en make. Hon beordrar byns mystiske korgflätare (Peter Dinklage) att sätta ihop en make gjord av pilträd och en månad senare är hon gift med en korgman (Alexander Skarsgård). Från stunden hon möter korgkarlens artificiella ögon förändras hennes liv till det bättre, till den svartsjuka byns stora förtret…

Kan en fiskarkvinna få ihop det med en boytoy gjord av bark? Ja, varför inte? Filmen har ingen intention att försöka förklara hur magin går till, i denna filmvärld kan man fläta ihop fullt levande och intelligenta människor. Så är det bara, punkt slut. Det hela är täljt som en fnittrig vuxensaga om kärlek och svartsjuka, där Peter Dinklage spinner historien med en nyckfull berättarröst. Magiska element till trots finner man den verkliga magin i den omedelbara kemin mellan Colman och Skarsgård, och då syftar jag inte nödvändigtvis på det komiskt sängbrytande sexet (någon korgkuk syns inte heller till, till vissas besvikelse). Jag syftar mer på den vänliga aura och fridfulla stämning som det lyckliga paret sjuder genom gulliga gester och rara dialoger.

Till skillnad från Skarsgårds barkhunk, som mest mumlar fram repliker från sin trämask, är det Colman som drar tunglasten för att övertyga oss om gnistan mellan kvinna och korg. Det finns otroligt mycket osäkerhet bakom Fiskarkvinnans trötta ögon att det nästan brister, men Colman håller det subtilt och elegant hela vägen fram till slutet. Colman står med andra ord för vikten, medan Skarsgård står för lättsamheten.

Wicker är en sockersöt film om den befriande lyckan att vara kär, men givetvis finns det lite sälta här i form av Elisabeth Debickis karaktär ”Skräddarens fru” för att balansera ut det sockriga. Namnen bygger på att kvinnans roll definieras av hennes relation till sin make i denna sagovärld, där Fiskarkvinnans erotiska återuppväckelse blir en olidlighet och även en törn för alla byns makar, som i direkt kontrast med korgmannens enkla kärleksfilosofi blir mediokra medeltidsmän i direkt jämförelse.

Wicker levererar många kärlekslektioner för karaktärer som vägrar lära sig något om det inte gynnar dem själva och även om dessa livsläxor inte direkt utmanar finns det många mänskliga smekningar här som lyfter filmen från att enbart vara en udda liten kärleksfilm. Den är väldigt rolig, också, där många av byns osäkra fabelfigurer står för många skratt i sin avgrundsdjupa avund.

Man önskar nästan att filmen kunde ha varit en gnutta hetare och ännu knorrigare än vad den egentligen är. Det är dock enkelheten i det hela som gör Wicker så förtjusande i slutändan. Det är också svårt att inte dra hårt på smilbanden när det fantastiska slutet sätter kärleksdramat på sin spets i en final som känns som utriven från folksagorna. Balansen mellan bondkomik och romans för Wicker till en lika lustig som lustfylld satir om vår envisa ensamhet och den bitterhet som kan uppstå av att se någon annan vara genuint lycklig. Wicker är som en varm kyss i den stundande vintern; en tidlös, bedårande vuxensaga för alla som trånar och hungrar efter något äkta i sin fantasi.