Harry Hole (S1)

Jo Nesbø-älskare världen runt, du kan andas ut nu. Netflix nyproducerade TV-serie om Harry Hole är ljusår och åter ljusår bättre än den skrattretande filmatiseringen som Tomas Alfredson bjöd oss på för snart tio år sedan. Här snackar vi en ytterst välgjord, överlag välspelad och framförallt trogen tolkning av källmaterialet. Med Exit-stjärnan Tobias Santelmann i huvudrollen som trasiga och alkoholiserade kriminalkommissarien Harry Hole vars tillvaro rämnar när en kollega mördas och Oslo i samma veva verkar ha fått en seriemördare på halsen. En metodisk och till synes iskall mördare som lämnar efter sig otäcka symboler och blodfärgade diamantstjärnor på sina offer. Harry tvingas kämpa mot såväl sina egna inre demoner som yttre faktorer i form av trasiga relationer och kollegor med egna agendor i jakten på att sätta stopp för mördarens framfart.

Det som slår mig när jag ser på Netflix-serien jämfört med Snömannen-filmen som Alfredsson regisserade är att Santelmann förkroppsligar Hole på ett sätt som Michael Fassbender aldrig ens kom i närheten av i filmen. Han fångar upp mörkret och det inre kaoset hos Hole på ett oerhört imponerande sätt, men är kanske som allra bäst när han får visa en varmare sida när han interagerar med styvsonen Oleg och flickvännen Rakel. Santelmann är den som bär serien på sina axlar med sin enorma pondus. Jag är inte förvånad att det redan tisslas och tasslas om hans framtida närvaro i såväl Hollywoodfilmer som andra stora serier (han dyker upp i fjärde säsongen av The White Lotus). Han har dock god hjälp av Joel Kinnaman som gör en av sin karriärs allra finaste skådespelarprestationer som korrupte polisen Tom Waaler. Kinnaman tillåts ta ut svängarna rejält och är stundtals riktigt otäck i sin tolkning av en synnerligen osympatisk svensk psykopat i norska statens tjänst. Jag har alltid gillat Kinnaman och det är kul att se honom briljera så pass som han gör i denna serie.

Det är dessutom en väldigt snygg serie att titta på. Fotot är löjligt läckert genom hela säsongen och musiken där gamle depprockaren Nick Cave har ett finger med i passar som handen i handsken. Ömsom kusligt stämningsfull, ömsom hjärtskärande känsloladdad.

Ändå är jag inte helt nöjd med produktionen.

Alldeles för mycket av säsongen fokuserar på ett rätt mossigt sidospår med korrupta snutar som sysslar med vapensmuggling och vid sidan om det verkar ha inspirerats av gamla Dirty Harry-rullen Magnum Force i fråga om att rädda gatorna från buset genom att kallblodigt mörda skurkar istället för att låta juridik, etik och moral stå i vägen för det hela. Lägg till lite Eyes Wide Shut-vibbar förresten då denna ljusskygga klubb och dess statsanställda individer håller sina möten med ansiktena dolda bakom kusliga masker. Det är visserligen evigheter sen jag läste boken som säsongen baseras på, skulle tippa 2006 under en chartersemester på Kreta, men jag har inga minnen av att så mycket av berättelsen kretsade kring detta kontra den faktiska seriemördarutredningen. Det blir inte heller bättre när Peter Stormare dyker upp i en hopplöst usel skurkroll (lyckligtvis inte med många minuter framför kameran) vid namn Odin (!) mitt i allt sövande korruptionsfokus. Oavsett är det synd att inte mer krut läggs på själva seriemördaren. För det är då serien verkligen kommer till liv. När Hole får använda sin list och försöka sätta sig in i mördarens tankar lyser serien upp. De två sista avsnitten är riktiga nagelbitare som dessutom knyter ihop säcken på ett snyggt sätt och lämnar mig sugen på att se vilka av Nesbøs otaliga böcker om Harry Hole som kommer att få äran att bli filmatiserade härnäst.

Jag hoppas på Törst. Om en vampyrfetischistisk galning som dricker blodet från sina offer. Låter som klippt och skuret för säsong två, tycker jag.