The Amazing Spider-Man #1000 

Det är svårt att inte ha ganska höga förväntningar på The Amazing Spider-Man #1000. 1000 nummer är en enorm milstolpe och Marvel har därför valt att göra det till ett riktigt mastigt jubileumsnummer med flera olika berättelser från en imponerande samling författare och tecknare. Här får vi bland annat möta en betydligt äldre Peter Parker, återvända till Harry Osborns död, följa Spider-Man i en västernberättelse och se honom ta sig an The Hand. Dessutom återvänder vi till kvällen då Uncle Ben dog och får en Avengersberättelse med Brian Michael Bendis och Stuart Immonen.

Det är en uppläggning som fungerar ganska bra eftersom berättelserna skiljer sig ordentligt från varandra. Min favorit är utan tvekan ”Still Standing”, där Noah Hawley och Patrick Gleason låter oss möta en betydligt äldre Peter Parker. Jag gillar verkligen greppet att låta Peter åldras och fundera över ett helt liv som Spider-Man. Det finns en helt annan tyngd i karaktären här och berättelsen lyckas fånga något av vemodet i att inse att tiden faktiskt går, även för Peter Parker.

Flera av de andra berättelserna har också sina höjdpunkter, men kvaliteten varierar. ”I Can Never Rest” är ett intressant återbesök till Uncle Bens död, medan ”Requiem for a Goblin” knyter an till Harry Osborns tragiska historia. ”Tears of the Spider Queen” bjuder på en betydligt mer udda variant av Spider-Man när The Hand står i centrum, och ”Of Webs and Six Guns” gör något helt annat genom att placera honom i en västernmiljö. Det är roligt att se hur olika kreatörer tolkar samma figur, även om alla berättelser inte lämnar lika stort avtryck.

Tyvärr tycker jag inte att huvudberättelsen med Ravage håller samma nivå. Den är inte dålig, och det är förstås spännande att Marvel introducerar en helt ny skurk i samband med nummer 1000, men Ravage känns inte riktigt som den typ av motståndare jag hade velat se i just den här milstolpen. Berättelsen känns dessutom mer som början på något större än som ett avslutat jubileumsäventyr.

Det är också där mitt största problem med The Amazing Spider-Man #1000 ligger. Det finns mängder av talang, nostalgi och kärlek till Spider-Man här, men trots det får jag aldrig riktigt den där känslan av att jag läser ett historiskt nummer. När man kommer till 1000 vill man gärna känna att något alldeles extra har hänt. I stället blir det framför allt en samling varierande Spider-Manberättelser där några fungerar betydligt bättre än andra.

The Amazing Spider-Man #1000 är därför inte dåligt, men det känns heller inte så grandiost som det borde. Den äldre Peter Parker är en riktig höjdpunkt och upplägget med flera olika berättelser ger numret en trevlig variation. Samtidigt blir helheten ojämn och Ravage känns inte tillräckligt intressant för att bära huvudberättelsen. 1000 nummer borde lämna ett större avtryck än det här.