Gears of War: E-Day

Det är svårt att ta in att det har gått tjugo år sedan Gears of War släpptes till Xbox 360. Det var ett sådant där släpp som jag minns i minsta detalj: jag bodde i världens minsta lägenhet och hade lagt varenda sparad krona på en sprillans ny konsol och dess flaggskeppsspel. Jag körde det på en gammal 28-tummare utan HD-stöd, där texten var praktiskt taget oläslig – ändå minns jag hur häpen jag var över grafiken, ljussättningen och hur all action snuddade vid skräck. 

Microsoft lyckades lansera ett spel som blev lika synonymt med konsolen som Halo och Forza. Marcus Fenix blev omedelbart en given frontfigur, och under 360-eran följde flera uppföljare och spin-offs. Sedan hände något. Det fjärde och femte spelet klickade inte alls för mig, även om jag tillbringade många kvällar med Horde i Gears of War 4 så saknades det som gjorde Gears till Gears. Det bombastiska, det muskulösa. Nu är The Coalition tillbaka med Gears of War: E-Day, och det är dags att spola tillbaka bandet till dagen då allt började. Spelet utspelar sig 14 år före det första Gears of War, och premissen är tämligen enkel: ett nytt krig rasar, mobilisera mänskligheten, överlev.

Det första som slår mig under de inledande timmarna är hur mycket av den klassiska Gears-känslan som finns i E-Day. Under det första uppdraget, när invasionen startar och Marcus och Dom rör sig längs gatorna, iklädda mockajackor och pistoler, kastar de sig fram, tar skydd mellan sönderskjutna polisbilar och sprängd asfalt och vrålar ”reloading”. Då sitter jag där, flinar brett och fult, upplyst av datorskärmen framför mig. När de strax efter det kränger på sig sin utrustning och blir sådär bröligt maskulina är det svårt att hålla saliven i truten. Gears är tillbaka. We’re so back, baby.

Med Marcus Fenix åter i spetsen är The Coalitions mål glasklart: leverera klassiskt Gears. Det är en återgång till den stora formen från de tre första spelen, kryddad med det bästa från fyran och femman. Huvudberättelsen utspelar sig under invasionens första dygn och handlar främst om ren överlevnad. Storyn fungerar i första hand som en katalysator för karaktärsutvecklingen – särskilt mellan Fenix och Santiago, som vi redan känner och älskar, men även för andra öden i den drabbade staden Kalona.

Å ena sidan fungerar greppet utmärkt. Det känns i högsta grad som Gears gjorde där i början, där det i slutändan handlade om karaktärernas drivkrafter och relationer. Å andra sidan känns en del bifigurer hafsigt instoppade, vilket gör det svårt att riktigt bry sig om deras öden. Utan att avslöja för mycket: själva berättandet är aningen ojämnt och vissa karaktärer hinner inte utvecklas tillräckligt för att göra ett varaktigt intryck – mycket på grund av strukturen och det höga tempot. Det är Marcus och Dom som är fokuset.

Strukturen i Gears of War: E-Day känns igen. Det är oftast linjära korridorer sprinklade med ammunition, uppenbara skydd och en tydlig väg igenom. Det handlar, precis som alltid, om att huka bakom en rabattlåda, skjuta några Locust-avskum, kasta sig fram till nästa skydd och sedan repetera. Serien var i mångt och mycket anledningen till att cover-shootern fick sig ett ordentligt uppsving, och E-Day tar vara på det arvet med bravur. Det är otroligt tillfredsställande att ligga bakom en förstörd taxi, vänta in rätt tillfälle, svinga upp prickskyttegeväret, trycka av, landa ett perfekt skott och följa upp med en active reload. Lika bra är ögonblicket när skyddet jag hukar frenetiskt bakom vid blir sönderskjutet. Då är det bara att springa, trycka in knappen, glida fram mot närmaste vägg och med en dov smäll trycka fast kroppen i muren och fortsätta skjuta.

Att hoppa in i Gears of War: E-Day är alltså lite som att cykla. Har du spelat något av de tidigare spelen är det nästan bombsäkert att grunderna sitter i muskelminnet. Det fundamentala har verkligen inte ändrats särskilt mycket, och det gör inget. Det handlar fortfarande om att ta skydd, vänta in rätt tillfälle att öppna eld och utföra perfekta omladdningar. Det handlar också om att använda granater taktiskt för att stänga de hål i asfalten som fienderna kommer ifrån, eller att använda automatiska turrets och spikminor defensivt när ett område måste skyddas, och det finns en del såna segment genom huvudkampanjen och i sidouppdrag.

Det gäller också att vara flexibel med vilket vapen man har med sig beroende på situationen. Ett långdistansvapen fungerar exempelvis utmärkt på vissa ställen, medan det kan vara praktiskt taget omöjligt att använda mot en flygande boss. Variationen av spelets krutpåkar är en mix av de ikoniska Gears-puffrorna och Locust-varianterna. Vi får också tidigt i spelet se föregångaren till Lancers (MK1), som endast har en bajonett, och vara med när idén om att hänga fast en motorsåg på en automatkarbin föds. Det är bra fanservice, och ger logik till vissa grejer vi är vana vid där rådande situation kräver kreativa lösningar.

Det finns ytterligare djup i vapensystemet. Det går utmärkt att skräddarsy upplevelsen genom att modifiera sina favoritvapen, sin utrustning och sina tillbehör. Alla vapen har utrymme för modifikationer som utökade magasin, nya sikten eller fördelar vid perfekta omladdningar. Det finns gott om utrymme att experimentera och hitta någonting som passar sättet man själv vill spela på. Man bär också alltid med sig granater och ett valfritt hjälpmedel. Själv använder jag oftast en snabbinjektion som ger liv direkt när positioneringen brustit, men det finns även mer offensiva alternativ. Inslagen doftar Horde-läge lång väg, och i kampanjen tillför de en välkommen variation i de flesta fall.

Tempot i Gears of War: E-Day är rasande från start, och under mina 15 timmar med kampanjen introduceras jag oavbrutet till nya vapen, fiendetyper och karaktärer. Eftersom detta är en prequel känns det som att The Coalition snabbt avklarar det vi redan vet för att istället ösa på med ren action – ett grepp som fungerar utmärkt och på samma sätt som man vet hur Halo: Reach skulle sluta blir det bitterljuvt att veta hur det slutar för Kalona. I ena stunden slåss jag på öppna gator i alla väderstreck, i nästa intar jag ett kontrollrum, och strax därpå springer jag över ett flygfält där marken bokstavligen krackelerar under fötterna. Invävt finns även lugnare partier där karaktärerna får utrymme att landa och prata. Precis när en sekvens börjar kännas färdig skiftar spelet miljö eller spelsätt.

Huvuddelen av kampanjen består av linjära transportsträckor som väver samman berättelsen. Mellan dessa finns dock en halvt öppen spelvärld att utforska. Tankarna går till Gears 5, men här rör det sig främst om stadskärnan i Kalona och dess olika distrikt, medan vissa storyplatser ligger utanför det utforskningsbara området. De öppna delarna handlar allra mest om att sniffa fram spelets samlarföremål och olika typer av lådor som innehåller fler vapenuppgraderingar. Här finns också en hel del sidouppdrag instoppade, men de är helt valfria att göra och påverkar inte själva huvudberättelsen alls. Det handlar mest om kortare utmaningar där någon behöver hjälp att avvärja en uppsjö av anfallande fiender som turligtvis kommer i vågor, precis lagom för att klara av. När det är klart belönas man ofta med en vapenmodifikation och kan sedan fortsätta mot huvudmålet.

Själva staden är ganska liten, men vill man utforska varje liten vrå och göra alla sidouppdrag påverkar det tempot märkbart. Efter att ha gjort en handfull sidouppdrag känner jag att motivationen tryter en aning eftersom variationen uteblir ganska snabbt. Det hjälps inte av att man genomgående i själva kampanjen stöter på samma typ av uppdrag. Tanken är god. Att återkommande besöka stadskärnan mellan akterna är inte en dålig idé — att ha den som knutpunkt och få se hur den utvecklas ju längre invasionen pågår, hur byggnader förfaller och hur kropparna på gatorna blir allt fler. Det skapar känslan av att det är en riktig plats där tusentals människor nyss bodde och nu är på flykt från. Men när jag för tredje gången behöver besöka samma bro och trycka på samma knapp börjar staden istället kännas klaustrofobiskt liten.

Hela kampanjen går såklart att spela själv, och då har du tre datorstyrda kompanjoner i följe. De skjuter på fiender och hjälper mig om jag har tagit för mycket stryk, vilket fungerar helt okej för det mesta. Gears är dock alltid roligare med ett gäng kompisar och med uppskruvad svårighetsgrad, och kampanjen stödjer co-op för fyra spelare.

Gears of War, särskilt det första spelet när det kom ut, har alltid varit en ren uppvisning i grafik. Just ljussättning och kontrast är det jag minns mest från det första spelet, även om det med tiden introducerades lite mer färg. Gears var spelet som banade väg för Unreal Engine-looken under Xbox 360-eran, och mycket av det distinkta utseendet är fortfarande kvar. Kalonas arkitektur är sådär brutal, hård och bombastisk. Ljussättningen och färgerna under de olika tiderna på dygnet får distrikten att kännas varierade, även om vissa delar återkommer. Rustningarna som soldaterna bär är överdådigt buffliga och världen känns rå och smutsig. Genom kampanjen förfaller staden mer och mer, och med briljant art direction känns det alltid övertygande. Ljudet är även det övertygande. John DiMaggio och Carlos Ferro återskapar magin mellan Fenix och Santiago, och musiken är stundvis riktigt, riktigt bra — med stillsamma pianodelar i de lugnare stunderna och brutal metalrock i de mer intensiva.

Rent tekniskt är det tyvärr inte lika övertygande. Jag har spelat Gears of War: E-Day på PC och drabbades av rejäla problem med att hitta fungerande grafikinställningar. Optimeringen lyser med sin frånvaro; även med DLSS inställt på Ultra Performance drabbades jag av ostadig bilduppdatering och en del stuttering. Det fördärvade inte hela upplevelsen, men det är absolut något som måste åtgärdas via en dag ett-uppdatering.

Gears of War: E-Day väcker de gamla känslorna till liv och påminner om en tid då actionspel prioriterade ren upplevelse och tyngd. Även om försöket att bryta upp linjäriteten med en öppnare spelvärld ibland haltar, fungerar det ändå för att fördjupa känslan av staden Kalona.  När spelet är som bäst – i de tajta, linjära momenten – är det helt fantastiskt. Vapnens tyngd, de häpnadsväckande vyerna och det osprängbara bandet mellan Marcus och Dom gör kampanjen till en sprakande ”greatest hits”-samling för alla oss som älskar Gears of War.