Silent Hill: Townfall

Året är 1996. Simon Ordell vaknar upp i hamnområdet i den lilla skotska fiskebyn St. Amelia utan någon som helst aning om var han är, vem han är eller varför det sitter en droppslang i hans vänstra arm. Fiskebyn är dränkt i en mystisk dimma vilket förhindrar honom från att ta sig därifrån och St. Amelia är olustigt tyst, tom och dränerad på mänskligt liv. Vad har hänt, vem står bakom det som drabbat Simon och hur ska han gå till väga för att finna svaren på alla frågor?

Silent Hill: Townfall är det 18:e spelet i Konamis numer kultförklarade skräckföljetong och det har utvecklats av den skotska indiestudion Screen Burn. Teamet består av 29 stycken skräcktokiga gamers vars resumé bland annat huserar det väldigt omtyckta Observation. Konami fick tydligen upp ögonen för branschveteranerna Jon McKellan och Omar Khans lilla gäng efter att utgivaren Annapurna Interactive tipsat Silent Hill-chefen Motoi Okamoto om Observation, och på den vägen är det.

Townfall är på flera sätt (och på andra sätt inte) en väldigt traditionell Silent Hill-upplevelse. Upplägget, spelvärldens struktur, pusslens natur och på det vis som Screen Burn Interactive här skrämmer påminner väldigt mycket om hur Silent Hill 2 fungerar och detta är ju naturligtvis enbart en bra sak. Skräckäventyret om Simon Ordells problemtyngda uppvaknande känns supertraditionellt på ett bra sätt utan att bli mossigt eller gammaldags. Jag kände mig hemmastadd om än uppskrämd redan från starten.

Rent tematiskt är Townfall väldigt effektivt och eklektiskt på ett sätt som Silent Hill enligt mig inte varit på ganska lång tid och det märks att utvecklarna verkligen haft något att säga med sin historia. Storyn handlar om ett internationellt storkonglomerats medvetna, organiserade slarv som lett till en massiv olycka där massor av människor mist livet. Om en mörkläggningskampanj och däribland moraliskt förkastligt i förhållande till personlig vinning och samvetskval. Teman som baksidorna av massiv företagskolonisering, personlig sårbarhet och kollektiv samt individuell skuld/förlåtelse hanteras på ett dramaturgiskt vis som imponerar. Detta är helt klart skrivet av människor med en djupgående, vettig, smart utformad tanke om exakt vad de vill ha sagt och på vilket sätt.

Silent Hill har ju genom alla tider alltid bjudit på en mer psykologiskt påfrestande skräckupplevelse än närmaste konkurrenten Resident Evil, som alltid stått för det mer B-filmsorienterade splattret. Screen Burn gör ett par riktigt tappra försök här att bygga en genuint olustig atmosfär där jag som spelare hela tiden ska värna om Simons välmående och att Otherworld-fienderna som via den ogästvänliga spökdimman raglat in på St. Amelias små stadsgator. Till en början fungerar det väl. Simon bär med sig en gammal bärbar CRT-TV som han via en del radiofrekvenspillande kan nyttja som en slags radar, för att se var fienderna befinner sig.

Det tar dock inte mer än kanske tre timmar för att den där krypande skräcken som i Silent Hill-seriens fall inte sällan skrämmer skiten ur mig, ska börja avta något. Simons förflutna och den skuld han känner under tiden som han jagar de svar han kräver, är som sagt läckert berättat och manifesterat i diverse finurligt utformade manér, men fienderna i sig är till skillnad från många av de i Silent Hill 3 samt 4 aldrig särskilt läskiga, trist nog. Det finns dessutom bara tre olika fiendetyper med i hela spelet som naturligtvis repeteras bortom all evinnerlighet, något som i kombination med att varje av dessa tre fiendetyper bara har en och samma attack, vardera, gör att striderna i sig ganska snabbt blir ganska meningslösa.

Det blir efter cirka tre timmar viktigare att försöka smyga förbi samtliga fiender och då nyttja CRT-monitorn till att pejla av var de står och sen krypa runt, hitta en annan väg förbi utan att märkas. Hamnar man i närstrid med Otherworld-ruskrickarna handlar det allt-som-oftast om att plocka fram träkvisten som Simon bär runt på och hamra dem i skallen ett par gånger, för att sen kunna promenera förbi. Närstriderna i sig är bökigt tunga, köttiga utan spelmekanisk finess och det förmodar jag är gjort med flit snarare än ett resultat av tidsbrist, och i det jämförelse med Silent Hill 2 Remake, är det här systemet undermåligt.

Desto bättre är då i stort sett allt annat här. Storyn är bra. Berättandet är strålande och karaktärerna enkla att tycka om med färgstarka, nyanserade personligheter och bra röstskådespeleri. Jag gillar verkligen att utvecklarna låtit Townfall utspela sig i deras hemtrakter vilket gjort att St. Amelia (som är en fiktiv by men känns väldigt skotsk) känns autentiskt och personligt på ett vis som jag kanske inte hade förväntat mig. Jag gillar atmosfären, jag älskar det dynamiska soundtracket och jag tycker att pusslen, som till 98% är baserade på verklig logik, är riktigt trevliga.

Det enda jag inte riktigt gillar är som sagt striderna samt de enformiga fiendemötena. Jag tycker väl också att speltiden på drygt 8-9 timmar är tillräcklig eftersom berättandet här känns tight och fritt från utfyllnad, men att kunna spela klart ett Silent Hill på en dag känns samtidigt en smula snålt. På det stora hela är Townfall ännu ett bra spel i denna följetong som precis som Resident Evil står mitt i en slags revival som naturligtvis måste applåderas.