Varför är jag alltid den goda hjälten?

Jag har redan bestämt mig för hur jag ska spela GTA VI. Jag ska vara ett svin. Inte sådär lite charmigt, som i filmerna. Inte den där mänskliga pissruskan som har ett hjärta av guld längst därinne och till slut gör rätt när stråkarna börjar spela. Nej. Jag tänker vara ett fullskaligt, moraliskt bankrutt praktarsel. Den sortens människa som får en hel stad att kollektivt låsa sina bildörrar när han går förbi. Jag ska råna. Bedra. Manipulera. Utpressa. Slå. Stampa. Stjäla. Förstöra. Köra som en idiot.

Jag ska fatta ohyggligt dåliga beslut avsiktligt och sedan ska jag reparera det genom att fatta ännu sämre beslut för att kunna lösa problemen som de första besluten skapade. Kort sagt. Jag tänker spela GTA som Rockstar och Gud fader själv avsett.

Eller ja. Det är åtminstone planen. Problemet är bara att jag har spelat TV-spel i ungefär hundra år och känner mig själv vid det här laget. Jag kommer att missa den här möjligheten också. Efter någon timme kommer någon stå vid vägkanten och gråta. Ett rop på hjälp.  Jag kommer instinktivt att lätta på gasen. Personen kommer att vifta. Jag kommer fortsätta köra och tänka ”Glöm det. Jag är kriminell nu. I’ve got shit to do.” Sedan kommer jag se i backspegeln hur människan blir mindre och mindre där bakom. Fyra sekunder senare kastar jag mig på bromsen och lägger i backen. ”Okej, vad är det som har hänt?” Det visar sig säkerligen att personen i frågas jycke har sprungit bort eller något. Tjugo minuter senare krypkör jag genom ett bostadsområde och letar efter en vilsen labrador.

Det är någonting allvarligt fel på mig. Eller möjligen på hela idén om rollspel. För jag har genom åren fått närmast oändliga möjligheter att skapa de mest fruktansvärda varelser man kan tänka sig. Nekromantiker. Mördare. Psykopater. Legosoldater.  Jag lägger tjugo minuter på karaktärsskaparen. Svarta ögon. Mer ärr än ansikte. Rakade sidor. En draktatuering över hela halsen. Den här jäveln har sett saker. Där någonstans ska känslan ligga. Sedan börjar spelet. Och där står Mordicus Dödsslukaren, Slaktaren från Nord, vars nätbrynja bokstavligen är tillverkas av mänskliga revben och ska hjälpa Gertrud, 82 barre över gatan.

Det störiga är att inför varje spel där möjligheten ges så tror jag ändå, genuint, att nästa spel ska bli annorlunda. Nästa gång ska jag spela ond. På riktigt. Jag ska välja de repliker jag aldrig väljer. Förråda människorna jag alltid räddar. Testa allt det där innehållet som utvecklare trots allt har lagt tusentals arbetstimmar på och som jag aldrig ser eftersom jag har samma moraliska kompass som en scoutledare på konfirmationsläger.

Mass Effect var hopplöst på det sättet. Renegade-Shepard låter perfekt i teorin. Kall. Brutal. Effektiv. Varje gång tänkte jag. Den här gången. Den här gången ska Shepard inte ta någon skit. Nu är det bärsärkagång som gäller. Tio minuter senare vill Garrus prata med mig om sitt förflutna. ”Självklart, gubben. Jag finns här för dig, det vet du.” Liara har något på hjärtat. ”Berätta min vän, vad är det som tynger dig?” Tali mår lite dåligt. ”Vi löser det tillsammans. Handhjärta” Någon kallar mig cuck, men jag är ju bara rädd om stämningen.

Samma sak när jag startade Baldur’s Gate 3 i våras. Spelet erbjuder en nästan obscen mängd möjligheter att bete sig som ett fullständigt monster. Jag kan manipulera. Mörda. Förråda. Ljugа. Utnyttja svaga. Gå över lik för egen vinning. Vad gör jag? Räddar löst folk. Hjälper barn. Erbjuder gruppterapi. Klappаr hunden. Och det riktigt absurda i den här känslosoppan är att våldet aldrig är problemet. Det kan ligga 176 döda kroppar bakom mig. Jag kan precis ha huggit huvudet av någon. Jag kan ha tänt eld på ett helt läger. Inga problem med det. Men att säga något otrevligt till en bibliotekarie vars pappa nyligen gått bort? Där går min gräns. Massmord? Solklart hanterbart. Dålig stämning? Fullständigt otänkbart. Inte ens i Cyberpunk 2077 lyckades jag hålla fast vid den dubiösa väg jag så självsäkert hade stakat ut. Det tog inte lång tid innan jag insåg jag att min iskalla, själviska legosoldat hade utvecklats till ännu en hygglig jävel som försökte hjälpa varenda trasig människa i Night City. Jag levde helt enkelt inte alls som jag lärde.

Och nu kommer alltså GTA VI. Den perfekta möjligheten till bot och bättring. Eller snarare motsatsen. GTA borde vara spelet där jag äntligen lyckas koppla bort den där irriterande moraliska spärren. Gå in hårt. Fem minuter senare sitter jag i bilen på väg tvärs över hela Florida för att hjälpa en äldre herre återförenas med sin dotter.

Jag kommer fortfarande köra i 200 blås. Förstås. Jag är inte Jesus. Men jag kommer hjälpa honom. Inte tu tal om det. Men ett överlagt mord ute i skogen? Nope. Mitt bakbundna offer i bagageluckan kommer att börja prata om sina barn. ”Jaha. Hur gamla är de då?” Och där sprack den planen. Två minuter senare har jag släppt honom fri, gett honom nycklarna till kärran och står själv vid vägkanten medan han kör därifrån. Förmodligen tackar han inte ens. Otacksamma jävel.

Spel har under decennier blivit allt bättre på att låta oss vara någon annan. De ger oss enorma världar, historier och vägval. De frågar gång på gång vem vi vill vara när ingen verklig människa kan bli skadad och inga verkliga konsekvenser existerar. Och när jag äntligen får total frihet visar det sig att svaret är att jag är ungefär samma gubbe som vanligt. Bara beväpnad. Jag kan vara bankrånare. Rymdhjälte. Viking. Samuraj. Demon. Cybernetisk legosoldat. Men förr eller senare står någon där med ett utropstecken över huvudet och behöver hjälp att hitta sin katt. Och jag suckar. Svär lite för mig själv. Kollar kartan. Sedan går jag och hämtar katten. Varenda. Jävla. Gång.