Unpacking

I en prylfixerad värld, där hela ens liv och värde tycks utgå från vad man äger och där det i extrema fall begås fruktansvärda brott för att komma över något åtråvärt objekt, är det inte konstigt att sakerna vi omger oss med säger något om oss människor. De berättar en slags tysta historier som, om vi väljer att lyssna på dem, sätter deras ägare i nytt och ibland obekvämt ljus.

Vem är du som väljer att lägga en styv månadslön på (ytterligare) ett par nya hörlurar, bara för att lyssna på Best of Whitesnake på Spotify? Vem är du som har flyttat ihop med din partner, men inte kan skiljas från dina mjukdjur eller lättklädda waifu-kuddar? Och vem är du som fortfarande tigger pengar av morsan trots att du köpte en snöskoter i förrgår?

Det är (ungefär) frågor som dessa man konfronteras med i mötet med objekten i Unpacking, en blygsam indietitel från utvecklarna på Witch Beam. Precis som namnet antyder vankas det här uppackning av olika föremål ur flyttkartonger, och det är bokstavligen det du kommer ägna dig åt i de kommande två-tre timmarna. Medan det på ytan mest ser ut som att Witch Beam tagit den roligaste delen av The Sims, inredandet, och begränsat friheten, krympt ner och förstört det till oigenkänning, så visar det sig snart att berättelsen faktiskt gömmer på en hel del spännande skelett i garderoben.

Protagonisten Sadies jungfruflytt går till det första egna rummet i barndomshemmet, i slutet på 90-talet. Där packar jag upp hennes mjukdjur, actionfigurer, ritblock, kassettbandspelare, fotboll och kläder. När kartongerna är tömda markeras somliga saker i rött för att uttrycka en vilja. Vem som står bakom den vet man inte. Kanske en förälder, kanske Sadie själv? Mjukdjuren ska i alla fall prompt vara i sängen, ritblocket placerat centralt på skrivbordet och kläderna undangömda i garderoben.

I skarp kontrast till hur jag själv upplevt flyttar, med dolda fel som visat upp sig i all sin prakt, kaffeserviser och vinylskivor som knäckts av på mitten och katastrofala missbedömningar av mått, så är Unpacking en helt igenom ”zen” upplevelse. Det finns inget som heter tidspress eller mått på din prestation, och de klurigheter som uppstår går inte sällan att lösa med (något sånär) sunt förnuft. Istället är det sakernas berättelse som står i fokus, och vad de säger om sin ägare Sadie.

Den första flytten hemifrån, till college, tycks ha gått snabbt till. Hon har fått så många saker med sig, och trots att Sadie nu bor större har det aldrig varit svårare att placera och hitta platser för objekten. Dessutom ligger allt nedpackat huller om buller i lådorna. Ett toastjärn återfinns i kartongen för toalettsaker, och en sko döljer sig bland köksutrustningen. Helt utan ord lyckas Witch Beam på detta sätt förmedla den glädjefulla iver och förväntansfullhet som ofta förknippas med att lämna boet.

Men det är först senare, när jag genom repetition etablerar en relation till Sadie genom hennes objekt, som historien fördjupas och det blir intressant på riktigt. På det tredje stället hon flyttar till, ett kollektiv, får man inte röra de andras saker i de gemensamma utrymmena, trots att de i allt väsentligt tycks föresätta sig att dela på allt. Kanske är det därför som mjukdjuren fortfarande ska ligga nerbäddade i sängen på Sadies rum, som ett tryggt och beständigt stöd när omvärlden inte är så vänlig som angivit sig för att vara.

Höjdpunkten på den dramatiska kurvan inträffar när Sadie flyttar in hos sin första kille. Hans färglöst gråa manosphere-hem har ett hemmagym men ingen toalettrengöring, och när jag försöker spika upp diplomet som dittills hängt med i varenda flytt, inser jag att det inte finns någon ledig plats. Istället måste jag rulla ihop det och stuva in det under sängen. Vid nästa flytt, hem till föräldrarna igen, introduceras plötsligt en badrumsvåg, och dessutom dubbleras mängden mediciner och skönhetsprodukter.

Fullt så effektivt och spännande är inte fortsättningen, som går långsamt tillbaka till en egen bostad igen, och slutligen ett giftermål och välmående vilket gestaltas med ett hus, en delad säng, växter och likadana föremål i olika färger. Även om det vid det laget inte är jättespännande att packa upp samma insektssprej eller tandborste för sjunde gången helgar målet i slutändan ändå medlen.

Efter hand blir nämligen varje enskilt föremål en potentiellt meningsbärande symbol för något i Sadies liv, som så fort det packas upp omedelbart ställs i relation till var, hur och om det har förekommit tidigare. Det är inalles ett snyggt hantverk, men jag hade önskat mig fler överraskningar och monster under sängen. Unpacking är ett unikt berättat, tyvärr något slätstruket livspussel som packas upp bit för bit men faller lite väl tryggt och lätt på plats.