Twisted Tower

Det finns i min värld nånting väldigt befriande med utvecklare som aldrig någonsin hymlar med vilka andra spel som inspirerat dem. Indiegruppen Atmos Games var tydliga i ett tidigt skede av Twisted Tower-utvecklingen att de dyrkar Bioshock samt Bioshock Infinite och att deras kommande boomer shooter skulle vara mer än lovligt influerat av Ken Levines hyllade äventyr. Och så fick det bli. Twisted Tower hade aldrig se3tt ut som det gör, erbjudit den spelbarhet som det gör eller berättat sin dyra och mörka story proppad av överraskningar och oväntade vändningar – Om det inte hade varit för Bioshock. Och det är enligt mig en bra sak. Bara.

Forza Motorsport hade aldrig existerat på det vis som det idag gör om det inte hade varit för Gran Turismo. Diddy Kong Racing hade aldrig utvecklats om det inte hade varit för Mario Kart precis som att World of Warcraft aldrig hade blivit till om det inte hade varit för att Everquest visade vägen. Utöver dessa är det såklart enkelt att räkna upp tjogvis med ytterligare exempel på när det har visat sig smart att kopiera andra spel. Uncharted kopierade Tomb Raider. Splitgate kopierade Halo. Fortnite kopierade Playerunknown’s Battlegrounds. Minecraft kopierade Infiniminer och Streets of Rage kopierade Final Fight som en gång i tiden kopierade Double Dragon. Good artist copy, great artist steal, som Pablo Picasso en gång sade, och det är väl med de honnörsorden som Atmos Games färdigställt sitt superambitiösa actionäventyr.

I Twisted Tower axlar du rollen som Vincent, tvålfager läkarstudent som friar till sin flickvän Charlotte under en biovisning av favoritfilmen The Twisted Tower. Vad som inleds och avrundas som en strålande kväll (Charlotte säger Ja, förresten) övergår till en mardrömslik morgon då Vincent vaknar, kallsvettig och inser att Charlotte är spårlöst försvunnen. Den enda existerande ledtråden är en biljett som skjutits in under ytterdörren. Vincent har bjudits in till den övergivna, hemsökta gamla nöjesparken Twisted Tower där en viss Mr. Twister håller Charlotte fången. Mer än så får du initialt inte veta. Varför kidnappades hon? Vem är denna Twister? Vad har Vincent gjort för att förtjäna detta och vad väntar där ute på ön strax utanför Wales? Allt är höjt i dunkel och det gäller för dig nu att resa till ön, bryta dig in i nöjesparken och börja nysta i vad i hela helskotta det är som sker.

Medan Bioshock, som var förpackat i samma typ av karnivaldoftande, art deco-romantiska 50-talsestetik, förlitade sig på dramaturgi, symbolik och tematik direkt norpad ur Ayn Rands hårt kritiserade objektivism (Atlas Shrugged) har utvecklarna bakom Twisted Tower valt att inte inkludera invecklad filosofi utan istället förlita sig på skräck och vansinne. Twisted Tower är indelat i fem kapitel på fem olika delar av tivoli-ön och på väg upp mot tornet, mot att frita sin blivande fru och kriga ned den ondskefulle Twister, tvingas Vincent möta sitt eget mörka förflutna med en sadistisk morsa och en psykiskt sjuk lillasyster, vilket bygger en skräckspelskänsla som fungerar ganska väl.

Det märks tydligt att utvecklarna haft ganska ordentliga ambitioner både med premissen, upptakten, berättandet och dess symboliska värde men minus ett par ynka sekvenser där Vincent konfronteras av sina egna mörkaste tankegångar, anser jag nog att den delen av det här spelet faller ganska platt, trist nog. Berättandet blir för övertydligt, det blir för utstuderat och expositions-tungt där varje detalj måste dubbelförklaras och kartläggas, som om spelaren vore sex år gammal och inkapabel att knyta ihop de simplaste av ledtrådar på egen hand.

Detta skvallrar om brist på rutin hos utvecklarna (vilket också är ett faktum) medan själva actionpartierna under samtliga fem timmar som det tog mig att nå slutet – skvallrar om motsatsen. På sin resa genom den snedvridet psyksjuka 50-talsnöjesparken får Vincent chans att panga ned vrålande clowner och demoniska leksaker med allt från en sniper-slangbella till ett tuggummi-minigun och vapnen är alla riktigt bra, riktigt trevliga att avfyra och erbjuder en god variation med alla möjliga olika styrkor, svagheter och därmed olika användningsområden. Fienderna är dessutom roliga att meja ned då floran av dem är tillräckligt varierad och deras rörelsemönster förhållandevis oförutsägbart. Jag gillar tempot, jag gillar hur miljöerna designats utifrån att kunna skapa de mest explosiva av eldstrider och jag gillar systemet där man med ”tickets” kan köpa uppgraderingar och allmänna förbättringar.

Det psykologiska djupet som Atmos Games bevisligen strävat efter att bygga upp når aldrig riktigt mig, istället hoppar jag hellre över kassettbandspelare med ljudfiler som ska bygga ryggrad i storyn, eftersom jag redan efter två timmar tröttnat lite på hur allting berättas. Jag uppskattar däremot delar av humorn som likt Five Nights at Freddy’s är rå och dum, snarare än att försöka vara smartare och mer sofistikerad än vad som behövs. Att panga ned en clown som sjunger om gamla bajskorvar är roligt, även om det är finesslöst och ganska barnsligt. Bajskorvar är ofta roligt, hur gammal man nu än blir.

Twisted Tower är över på cirka fem timmar och återspelningsvärdet är nära nog noll. Det finns heller ingen multiplayer, inget co-op-läge eller annat. Vilket såklart är helt okej då det kostar 139 spänn och har utvecklats av totalt sett tre (!) personer. Som ursnygg boomer shooter med ena foten nedklampad i Ken Levines ikoniska Rapture-kloaker är detta ett trevligt spel som dessutom känns välpolerat, buggfritt och presterar väl även på lite slöare maskiner.