The Legend of Zelda: Echoes of Wisdom

The Legend of Zelda: Echoes of Wisdom är ett spel som direkt får en att känna att Nintendo fortfarande sitter på en nästan orimlig förmåga att ta en välkänd formel och vrida den så den känns både trygg och lite ny på samma gång. Samtidigt är det också ett spel som inte riktigt går att avfärda som en enkel variation på det vi redan sett, utan snarare en idé som får växa fram i små steg tills man plötsligt inser att man har suttit fastklistrad längre än man tänkt. Den här gången har upplevelsen dessutom skett på Nintendo Switch 2, vilket gör att helheten får ett extra lager av flyt och skärpa som verkligen lyfter fram spelets visuella identitet.

Spelet utspelar sig i en version av Hyrule som känns både bekant och lite skev, som om någon tagit den klassiska kartan och vikt den i kanterna så att nya vinklar uppstår. Handlingen kretsar kring en ovanlig situation där Zelda själv tar en mer aktiv och central roll än vad hon brukar göra, och där världen gradvis börjar spricka upp i mysterier som inte riktigt följer de gamla reglerna. Det finns en känsla av att något håller på att glida ur sitt sammanhang, och spelaren kastas in i detta utan att alltid få hela bilden serverad direkt. Istället byggs berättelsen upp genom möten, små händelser och en känsla av att varje plats bär på sin egen lilla bit av ett större pussel. Det gör att progressionen känns mer som att man långsamt bläddrar i en bok där vissa sidor saknas, snarare än att man följer en rak berättarlinje.

Stilmässigt är det omöjligt att inte dra paralleller till remaken av The Legend of Zelda: Link’s Awakening. Den där diorama känslan finns kvar, den där nästan handgjorda estetiken där världen ser ut som en liten modellstad som någon ställt upp och sedan väckt till liv. Men där Link’s Awakening ibland känns som en nostalgisk miniatyrvärld, tar Echoes of Wisdom steget längre och känns mer som en levande leksaksvärld som ständigt förändras medan man tittar på den. På Nintendo Switch 2 blir detta särskilt tydligt eftersom ljussättning, färger och rörelse får en extra mjukhet som gör att varje område känns mer dynamiskt och mindre statiskt än tidigare.

Det mest intressanta greppet i spelet är utan tvekan förmågan att kunna framkalla saker från världen och använda dem på kreativa sätt. Det gör att problemlösningen inte längre bara handlar om att hitta rätt verktyg vid rätt tillfälle, utan snarare om att förstå hur världen själv kan manipuleras. Ibland känns det nästan som att spelet inte riktigt sätter några tydliga gränser för vad som är tänkt lösning och vad som bara råkar fungera. Det skapar en härlig känsla av experimentlust där man hela tiden testar idéer bara för att se om spelet nickar tillbaka och säger ja det där gick faktiskt.

Samtidigt är det också här som spelet ibland snubblar lite. För även om konceptet är kreativt och ofta briljant i sin enkelhet, så finns det stunder där det börjar kännas som att man upprepar samma typ av lösningar igen och igen. Det som i början känns som en lekfull verktygslåda kan efter några timmar börja kännas mer som en rutin där variationen inte riktigt hinner ikapp den initiala friheten. Det är aldrig så pass att det förstör upplevelsen, men det gör att vissa delar tappar lite av sin gnista innan spelet lyckas växla upp igen.

Den visuella presentationen är däremot genomgående stark. Det är svårt att inte stanna upp ibland bara för att titta på miljöerna, hur ljuset faller över landskapen och hur små detaljer i bakgrunden rör sig på ett sätt som får världen att kännas mer levande än vad genren egentligen kräver. Det finns en tydlig ambition i hur allt är designat, där färgpaletten balanserar mellan det sagolika och det lite drömska utan att bli för barnslig eller överdriven. På Switch 2 är det dessutom tydligt att spelet får en teknisk skjuts som gör att det flyter bättre än man kanske förväntar sig av den här typen av äventyr.

Sidoinnehållet är en blandad upplevelse. Vissa uppdrag är små charmiga avstickare som ger världen extra liv och låter spelaren möta karaktärer som annars hade försvunnit i bakgrunden. Andra däremot tenderar att dra åt det mer monotona hållet, där man skickas fram och tillbaka mellan olika platser för att hämta, lämna eller återlämna saker som inte alltid känns särskilt inspirerande. Det är inte direkt dåligt, men det bryter ibland tempot i ett spel som annars är som bäst när det får vara kreativt och lite oförutsägbart.

Det finns dock en tydlig känsla av att spelet vet vad det vill vara. Det försöker inte konkurrera med de mest episka Zelda-äventyren i serien, utan snarare fokusera på en mer experimentell och lekfull kärna. Det gör att det ibland känns mindre storslaget men mer personligt i sitt uttryck. Och det är kanske där styrkan ligger, i att det vågar vara lite mindre perfekt men mer uppfinningsrikt.

Efter att ha spelat igenom det känns Echoes of Wisdom som ett spel som kanske inte alltid håller samma nivå rakt igenom, men som ändå lyckas lämna ett starkt intryck tack vare sin kreativitet och sitt visuella uttryck. Det är ett spel som ibland upprepar sig lite för mycket och där vissa sidospår kunde haft mer variation, men det är också ett spel som ständigt hittar tillbaka till sin egen charm.