Star Wars: Galactic Racer

Ett år har passerat sedan republikens motståndskraft och uppfinningsrikedom till slut fick Vaders Imperium på fall. Under uppbyggnaden av flertalet planeter och himlakroppar som raserats av det mångåriga rymdkriget uppstår The Galactic Racing League, som ett gladiatorspel på liv och död där galaxens mest vildsinta banditer samlas för att tjäna snabba pengar. Du axlar rollen som den hjälmbärande, ansiktslöse, anonyme Shade som under en reservdelsjakt blir erbjuden en Racing League Token som tillåter honom att tävla i ett par halsbrytande lopp med rejäla vinstsummor. I hans väg står den lömske superpiloten och före detta prisjägaren Kestar Bool som vunnit så gott som varenda tävling han ställt upp i.

Star Wars: Galactic Racer är en slags icke-kronologisk fortsättning på Lucasarts storsuccé Star Wars Episode I: Racer (1999) som utvecklats av nybildade Fuse Games. Fuse grundades 2023 av den före detta Criterion-bossen Matt Webster som efter att ha jobbat åt Electronic Arts i 32 års tid och producerat allt från Burnout till Star Wars: Battlefront beslutade sig för att samla sina vassaste utvecklare och tillsammans bilda nytt.

Galactic Racer är till skillnad från såväl Star Wars: Episode 1: Racer samt allting Burnout strukturerat som en Roguelike-upplevelse där tävlingarna du förväntas vinna slumpas fram och om du kraschar för många gånger, blir av med din Racing Token och kastas tillbaka till början, igen. Shade anländer på planeten Jakku där det första loppet körs för att sen försöka avancera framåt i racingligan och besöka samtliga tio planeter som alla skiljer sig i terräng och färgtema. Varje vunnet lopp ger pengar för att kunna uppgradera din farkost och om du dör, blir av med din Token och slungas tillbaka till början igen, får du behålla en liten bråkdel av allt du samlat på dig.

Spelmässigt är Galactic Racer en mix mellan Wipeout 3 och Mario Kart, med en liten smula Burnout där i mitten. Racingen är rapp och kaotisk, det gäller att använda driftingfunktionen så ofta det bara går för att därigenom få afterburner-bränsle och då kunna flyga nära nog dubbelt så snabbt. Varje farkost är utrustad med något som heter Ramjet som går att aktivera när man vill men gör att skeppets afterburner-system lätt överhettas. Det gäller att spara på denna funktion och använda den endast när en motståndare är tillräckligt nära för att då kunna ramma dennes skepp in i närmaste vägg eller hinder. Den biten känns väldigt mycket som Nitro-boosten i Burnout 3: Takedown och varje gång som en motståndare rammas och sprängs, spelas en liten slow motion-sekvens upp – precis som i Burnout.

Storyläget i Galactic Racer kallas av utvecklarna själva för Racing Adventure eftersom storyn förändras något beroende på din framfart, hur många gånger du dör och börjar om och så vidare. Jag hade ganska höga förhoppningar på att roguelike-upplägget skulle erbjuda en tillräckligt modern variant på den linjära rymdracing som tidigare Star Wars-spel av den här typen innehållit, men i slutändan var det nog den här biten som gjorde mig som mest besviken här. Storydelarna är nämligen hopplöst ointressanta, dialogen känns svamligt babblig och hela tiden så pass ointressant att det för egen del knappt är lönt att lyssna på.

Och ja, här faller roguelike-idén för egen del. Jag är inte intresserad av att det istället för en tjock Jabba the Hutt-liknande farbror i orange badrock svamlar om hur oförsiktig jag är, står en blå gubbe där med horn i pannan och pratar om hur mycket han hatar imperiet. Det blir aldrig intressant, det tillför aldrig något till atmosfären eller världsbyggandet utan blir bara transportsträckor och bromsklossar som jag har svårt att se att någon som törstar efter supersnabb arkadracing verkligen törstar efter. Detsamma gäller hela den här grejen med att misslyckas och därmed kastas tillbaka till början, igen. Galactic Racer är bara inte tillräckligt roligt, racingen innehåller inte tillräckligt med variation eller nerv för att det ska kännas utmanande och skoj att återvända till den första planeten för femte gången efter att ha tagit sig till den sjätte.

Mycket av detta handlar om banorna som körs som för det mesta är lite för grå, lite för platta och alla baseras antingen på grottor/tunnlar, öppna fält eller raserade Star Destroyers vars bråte till skelett ligger där som skrottunnlar för dig att köra igenom. Väldigt sällan under alla mina timmar med det här spelet har jag slagits av hur rolig den senaste banan var att köra och med tanke på att racingen i sig är lite för händelsefattig, är det ett större problem än vad jag hade trott på förhand. Här borde Fuse Games ha tagit sig vissa mindre friheter inom konceptet och frångått upplägget i spelet från 1999, stoppat in kulsprutor, missiler och minor för att mer efterlikna Wipeout och tillfört en dimension till i racingen som sådan.

Jag anser också att det är trist att 99% av racingen i sig handlar om att drifta så snävt runt innerkurvan som man bara kan, samla på sig afterburner-kraft som man sen pumpar slut på. Det är allt, och det blir så väldigt enformigt bara efter tio tävlingar. Jag hade så himla mycket hellre velat se ett upplägg där racinglinje och framförallt bromspunkter hade vägts in. arkadracing ska ju vara snabbt, kaotiskt och enkelt men här har Fuse förlitat sig för mycket på att spelmekaniken från Burnout skulle räcka. Det gör den för mig inte, inte riktigt. Det borde ha adderats djup här, för den som vill. Som i Wipeout 2097 eller Mario Kart 8 som är lika ”simpla” på ytan men innehåller massor av speldjup där under, för den som är nyfiken nog att skrapa lite på toppen med fingernageln.

Desto bättre är då grafiken, som på alla tänkbara sätt och vis måste beskrivas som alldeles enastående. Det finns verkligen inte många racingspel på marknaden idag som kan tävla med hur detta ser ut och då syftar jag både på det estetiska och på det rent tekniska. Jag har spelat Galactic Racer till PC och till Playstation 5 och det är dessutom väldigt väl optimerat och flyter superfint i stadiga 60 bilder per sekund till Playstation 5. Det baseras på Unreal Engine 5 och är väl en av titlarna som bäst nyttjar Epic Games hyperpopulära spelmotor och det kanske bästa av dem alla på att nyttja Lumen utan att dras med de problem som det ljussystemet alldeles för ofta för med sig.

Ljudet är också väldigt bra och det märks att flera av veteranerna på Fuse arbetat med Star Wars: Battlefront II då musiken är sådär ljuvligt John Williams-bombastisk men fortfarande elegant och ljudeffekterna kraftfulla och väldigt mycket Star Wars. Röstskådespeleriet är mediokert men det är också den enda lilla delen av ljudbilden här som inte regerar. Multiplayerportionen tillåter upp till 12 spelare som kan tampas på de tio planeterna och de olika banorna på varje planet, och det fungerar väl men blir lite godtyckligt sett till skill och hur det belönas, eftersom racingen kretsar i stort sett enbart kring afterburner-tacklingar och drifting.

Jag är ett massivt fan av Wipeout 2097 och återvände faktiskt till det spelet så sent som i förrgår för att fräscha upp minnet lite, jämföra den racingen från 1998 med den som Fuse Games här erbjuder. Det tog mig cirka 21 sekunder för att direkt inse hur otroligt överlägsen Psygnosis svävarracing är jämfört med Galactic Racer-diton. Och det är såklart synd. Få gamers här i världen suktar mer efter stilfull, lekfull, fartgalen arkadracing och den subgenrens återtåg som jag gör, men om det ska kunna ske måste racingen i sig vara roligare än såhär.