Remothered: Tormented Fathers

När utvecklarna tidigare i år, i mars, till slut utannonserade det avslutande spelet i Remothered-trilogin var det nog många som blev förvånade. Under en lång tid såg serien nästan ut att ha försvunnit helt efter den ganska stökiga lanseringen av uppföljaren Broken Porcelain, som slutligen ledde till att skaparen, Chris Darril, inte kom överens med Stormind Games och lämnade. Fram till i mars har det verkat som att berättelsen aldrig skulle få något riktigt avslut, så med anledning av det känns det därför passande att återvända till de tidigare spelen igen, och först ut är Remothered: Tormented Fathers, ett skräckspel som nu hunnit bli nästan nio år gammalt.

Skräckspel har ofta en tendens att falla in i ganska tydliga mönster. Antingen handlar det om att ge spelaren stora vapen och låta denne skjuta sig igenom hoten, eller så fylls korridorerna med hoppskräck i hopp om att spelaren ska reagera reflexmässigt. Remothered: Tormented Fathers väljer istället en betydligt mer klassisk väg som påminner om äldre skräckspel där överlevnad handlar mer om att fly än att slå tillbaka. Även idag känns det ganska tydligt att inspiration hämtats från serier som Clock Tower där hela skräckupplevelsen bygger på att spelaren är sårbar och konstant jagad.

Man spelar som Rosemary Reed, en kvinna som söker upp den åldrade Richard Felton i hans stora herrgård för att ställa frågor om hans försvunna dotter Celeste. Det som först verkar vara ett ganska vanligt besök utvecklas snabbt till något betydligt mörkare när Rosemary inser att huset döljer fler hemligheter än hon först anat. Snart är hon fast i byggnaden och tvingas både överleva och försöka förstå vad som egentligen hänt med familjen Felton. Berättelsen är fylld av psykologiska inslag där gränsen mellan sanning och lögn ofta känns suddig, något som fortfarande bidrar till en ganska obehaglig stämning.

Spelets upplägg bygger till stor del på smygande och utforskande. Till skillnad från många andra skräckspel finns det inga riktiga vapen att luta sig mot. Istället handlar det om att gömma sig, distrahera fiender eller fly när situationen blir farlig. Under spelets gång hittar man olika föremål som kan användas för att locka bort förföljare eller tillfälligt försvara sig, men i grunden är man nästan alltid i underläge. Just det är fortfarande en av spelets största styrkor eftersom varje möte med en fiende känns stressande på ett sätt som många moderna skräckspel ofta missar.

Det finns också något väldigt effektivt i hur Remothered: Tormented Fathers bygger upp sin atmosfär. Herrgården där allt utspelar sig är mörk, sliten och fylld av små detaljer som antyder att något fruktansvärt har hänt där tidigare. Kombinationen av trånga korridorer, dämpad belysning och en tryckande ljudbild gör att spelet fortfarande lyckas skapa en stark känsla av obehag. Det märks tydligt att utvecklarna velat skapa en skräckupplevelse där stämningen är viktigare än action.

Samtidigt är det ganska tydligt, särskilt idag, att titeln inte alltid lyckas förvalta sina idéer fullt ut. En stor del av upplevelsen bygger på att man utforskar huset, hittar nycklar och löser pussel för att ta sig vidare. Problemet är att spelet ibland lutar lite för mycket åt trial and error. Det händer ganska ofta att man springer runt i samma områden flera gånger innan man förstår vad som egentligen förväntas av en, och när man dessutom ständigt riskerar att bli upptäckt kan det snabbt bli mer frustrerande än skrämmande.

Fienderna bidrar också till en ganska ojämn upplevelse. På pappret är idén om en förföljare som konstant jagar spelaren väldigt effektiv, men i praktiken leder det ibland till sekvenser där man mest springer runt och hoppas att man inte blir upptäckt. När man väl blir jagad kan det dessutom kännas svårt att skapa tillräckligt avstånd för att hinna gömma sig igen, vilket gör att vissa sekvenser riskerar att upprepas flera gånger innan man lyckas ta sig vidare.

Berättelsen är däremot fortfarande en av spelets starkaste sidor. Den utvecklas långsamt och avslöjar bit för bit vad som egentligen hänt i familjen Felton. Ju mer man utforskar huset desto fler detaljer börjar falla på plats och det blir tydligt att historien är betydligt mer komplex än vad den först verkar vara. Det är också här spelet fortfarande belönar spelare som har tålamod nog att fortsätta trots de mer frustrerande momenten.

När jag återvänder till Remothered: Tormented Fathers idag är det ganska tydligt att detta var ett ambitiöst projekt, särskilt med tanke på att det kommer från en relativt liten studio. Atmosfären är fortfarande effektiv och mysteriet kring familjen Felton lyckas fortfarande skapa ett driv framåt som gör att man vill veta mer. Samtidigt märks det också att spelmekaniken ibland känns lite klumpig och att vissa delar hade mått bra av mer finjustering.

Trots sina brister finns det dock fortfarande något fascinerande i hur spelet försöker återuppliva en äldre typ av skräckupplevelse där spelaren är utsatt och där spänningen byggs upp genom långsam utforskning snarare än genom stora actionsekvenser. Nio år senare känns det visserligen ganska kantigt på flera håll, men för den som uppskattar klassisk psykologisk skräck finns här fortfarande mycket som gör det värt att återvända till.