Remothered: Broken Porcelain

När utvecklarna tidigare i år, i mars, till slut utannonserade det avslutande spelet i Remothered-trilogin var det nog många som reagerade med både lättnad och förvåning. Serien har under lång tid känts halvt bortglömd efter den problematiska lanseringen av uppföljaren, och det var länge oklart om berättelsen ens skulle få ett riktigt avslut. Med anledning av detta känns det därför naturligt att återvända till de två tidigare spelen igen, och den här gången är det Remothered: Broken Porcelain som står i fokus, sex år efter lanseringen.

När jag ser tillbaka på Remothered: Broken Porcelain idag blir det tydligt hur mycket spelet försökte bygga vidare på det som gjorde Tormented Fathers så speciellt, men också hur mycket som gick fel. Förväntningarna var höga efter föregångarens klaustrofobiska stämning, obehagliga miljöer och nervkittlande smygande, men redan tidigt i uppföljaren blev det tydligt att mycket av det som tidigare fungerade nu hade tappats på vägen. Samtidigt fanns en ambition att ta serien vidare, både berättelsemässigt och mekaniskt, även om resultatet ofta blev ojämnt.

Den här gången är det Jennifer som har huvudrollen, en intressant karaktär för den som känner till serien sedan tidigare. Hon arbetar som rumservicebiträde på The Ashmann Inn, men snart blir det tydligt att samma mörka krafter som tidigare hemsökt Feltons herrgård också finns här. Det som börjar som ett nytt arbete förvandlas snabbt till en mardröm där både personal och gäster jagas av något som känns både bekant och förvridet. Berättelsen har på pappret ett starkt upplägg, men i praktiken gör tekniska problem, hackigt tempo och brutna övergångar det svårt att riktigt fastna i dramat. Det finns fortfarande intressanta idéer här, men de får sällan utrymme att landa ordentligt.

Ett av de största problemen i Remothered: Broken Porcelain är kameran, som gång på gång förvandlar smygsekvenser till rena frustrationsmoment. I ett spel där överblick är avgörande för att undvika fiender blir det ett stort hinder när kameran låser sig, byter vinkel i fel ögonblick eller skymmer viktiga objekt. Tillsammans med klumpiga kontroller och tröga interaktioner, särskilt när man ska plocka upp föremål eller klara QTE-sekvenser, skapas en känsla av att spelet aktivt motarbetar spelaren snarare än att bygga upp spänning. Även ljuddesignen gör det svårt att orientera sig, vilket ytterligare försvagar smygmomenten som borde vara spelets kärna.

Visuellt är det en blandad upplevelse. Miljöerna i The Ashmann Inn har fortfarande en stark gotisk känsla med bra ljussättning och en atmosfär som ibland verkligen träffar rätt. Men karaktärsmodeller, animationer och ansiktsuttryck håller inte samma nivå och drar ner helhetsintrycket rejält. Läppsynk som inte stämmer, stela rörelser och visuella buggar gör att immersionen bryts gång på gång, och det är svårt att inte känna att spelet hade behövt mer polish innan lansering.

Trots ambitionen att bygga vidare på föregångaren faller även nya mekaniker ofta platt. Jennifers fjärilsförmåga är ett intressant tillskott i teorin, men i praktiken begränsas den av kort varaktighet och tekniska problem som gör den mer krånglig än användbar. Samtidigt har flera pussel förenklats eller tagits bort, vilket gör att mycket av den taktiska känslan från första spelet försvinner. När dessutom flera fiender dyker upp samtidigt i trånga utrymmen blir resultatet mer kaos än skräck.

Det som ändå fungerar är enstaka delar av berättelsen och vissa miljöer som lyckas behålla den där obehagliga tonen serien är känd för. Men det räcker inte för att väga upp helheten. För min egen del blev det tydligt redan då, och ännu tydligare idag, att Remothered: Broken Porcelain släpptes i ett skick som kändes ofärdigt, där buggar i vissa fall till och med stoppade progressionen helt.

Sex år senare framstår spelet som ett tydligt exempel på en uppföljare med starka idéer men ett utförande som inte håller ihop. Atmosfären och ambitionen finns där, men de begravs alltför ofta under tekniska problem, dålig respons och brist på polering, vilket gör att upplevelsen i slutändan mest lämnar en känsla av vad det kunde ha varit.