Reanimal

Då och då dyker de upp. Ur djupet av sina mödrars källare kryper domedagsprofeterna fram gång efter annan och spår det svenska spelundrets död med ett slags självhatande leende på läpparna. Ibland är det befogade klagomål mot pengahungriga utgivare som vrålas ut, och ibland är det mer diffusa argument om att svensk spelmedia ”blivit woke”, lat och allmänt förslappad.

I vissa fall har de rätt, det får man ge dem. Inte mycket kan tävla med hur det kändes att panga soldater i Battlefield 2 mellan tuggorna av smörgåsar med hushållsost och Bobs Squeezy-marmelad efter skolan i högstadiet. Eller de första stapplande stegen i Minecraft när det fortfarande hade en aura av mystik omkring sig. Samtidigt vittnar senare års titlar som Helldivers 2, Arc Raiders, Josef Fares co-op-äventyr, Valheim och många, många fler om att det knappast är minnet av en svunnen tid vi lever på.

Nej, den kreativa elden brinner starkare än någonsin i spelsverige och malmöitiska Tarsier Studios har bidragit på sitt håll med titlar som Little Nightmares 1 och 2. Måhända kolbitar snarare än massiva vedkubbar, men spelen har rönt framgångar och mutat in studion som mysskräckens utvecklare nummer ett. Medan brittiska Supermassive Games fick äran att utveckla Little Nightmares tredje del, och på kuppen tog död på serien, har Tarsier nu gått vidare med Reanimal – den andliga uppföljaren som alla äkta fans väntat på. I allt väsentligt är detta nämligen en Little Nightmares-titel i rakt nedstigande led.

Spelets öppningssekvens, där jag och frugan styr den motordrivna ekan genom mörkret och den täta dimman, mellan de glödande fyrljusen in mot stranden på fabriksområdet, hade lika gärna kunnat äga rum i Little Nightmares-universumet. Tonen är lätt att känna igen, om än svår att sätta fingret på. Coralines och Nightmare Before Christmas barnsliga mardrömsscenarion möter viktorianska industrier som blandas upp med apokalyptiska bakgator, träsk och biografer i en osannolik enhetlighet. Även barnen styrs på samma sätt som förra spelets protagonist, med ett knapptryck var för att hoppa, gripa och slå. De lustiga hattar vi finner längs äventyrets gång är därtill misstänkt lika de huvudbonader jag samlade på i tidigare spel.

Förutom faktumet att berättelsen hela tiden manar en framåt, från ett hot till nästa, är syftet höljt i dunkel. Samtidigt är jag inte den som ställer frågor när en oformlig, tre meter hög farbror jagar efter mig, eller när en krypskytt skjuter av mig hatten så fort jag kikar ut från bakom cementblockaden. Monstren, skräcken, ensamheten och sällsynta påträffanden av andra barn på flykt är egentligen all motivation som krävs för mig. Jag vill bara skydda de stackars övergivna ungarna, och Tarsier Studios har en sällsynt fingertoppskänsla för att skapa visuellt slående scener där barnens utsatthet i en stor och ogästvänlig värld framhävs. Inte minst dröjer det vidsträckta havet omgivet av bergsmassiv på alla sidor, eller de överdimensionerade skyttegravarna och det minerade ingenmanslandet, kvar i mitt minne.

Bandesignen är ofta finurligt utformad på det sätt att vi hittar en låst dörr, ett till synes odödligt monster eller en oöverstiglig passage, och beger oss ut på en avstickare för att hitta en lösning. När vi sedan kommer tillbaka tjugo-trettio minuter senare med en nyckel, ett vapen eller en livsavgörande grunka som äntligen tar oss vidare, har vi inte sällan glömt bort varför vi överhuvudtaget begav oss iväg från början. Återseendena av den bekanta miljön blir då som att komma hem igen efter ett äventyr i mikroformat. Som att få se Frodo komma tillbaka till Fylke om och om igen innan det bär vidare.

Dessa äventyr består ofta av variationer på klassisk speldesign. Enklare pussel där knappar ska tryckas på i rätt ordning, plattformshopp, knappmörsande strider och smygande från en skugga till nästa. Hade jag utfört dem på egen hand hade jag nog suckat av tristess och leda, men en efterlängtad nyhet till Reanimal är samarbetsläget, och tack vare möjligheten att få spela med en partner (vilket jag inte kan rekommendera nog) blir de ofta banala spelmomenten både hisnande nerviga och skräckfyllda. Handkontroll nummer två i Reanimal passar perfekt i händerna på co-op-partnern som ännu inte har spelvanan inne, som vill vara med men har svårt att manövrera de dubbla analoga spakarna som krävs för spel som exempelvis It Takes Two och Split Fiction.

Ju längre vi tränger in i Reanimals mardrömsvärld skruvas bombasmen och galenskaperna upp successivt, och utan att avslöja allt för mycket är det inte bara Tarsier Studios som ömsar skinn, visar att de står stadigt på egna (fyra) ben och att studion inte är en one-trick-sheep… jag menar pony. Framåt slutet formligen staplas den ena haktappande scenen efter den andra ovanpå varandra och kameravinklar, ljus och färgschema samverkar mästerligt på ett för studion helt oöverträffat sätt. Trots den enhetliga, visuella stilen är det i slutändan dock lite snårigt att förstå vad berättelsen försökt säga utan ett grovt mått av tolkning. Som om scenerna kommit först och därefter skohornats in i en överhängande struktur.

Tarsier Studios bjuder delvis in till att läsa händelserna i ljuset av myten om offerlammet och oskuldens död i en värld gud lämnat åt sitt öde, men man får verkligen ta i från tårna med både nål och tråd för att få ihop det. Till nästa spel hoppas jag därför att utvecklarna inte envisas med ett fullt så abstrakt och spretigt berättande, och slipar lite till på spelmomenten när de ändå håller på. Reanimal är nämligen en mysryslig eld att värma sig vid ett par kvällar ihop med en partner, men någonstans inne på Tarsier Studios glöder det ett kreativt kol varmt nog att tända ett sprakande bål på.