Project Motor Racing

Utöver Peter Molyneux (Black & White, Fable) samt John Romero (Daikatana) finns det enligt mig inte en enda levande spelproducent som kan snacka mer, med större ord och flaxande armrörelser, om sitt spels inbyggda ultrabriljans – än Project Cars-gubben Ian Bell. Han är en marknadsföringsmaskin utan motstycke och inför lanseringen av hans senaste racingsimulator har han såklart aldrig varit särskilt sparsam med orden. Det har målats upp en verklighet där Project Motor Racing skulle bli det mest realistiska racingspelet någonsin med genrens bästa artificiella intelligens och marknadens fetaste ljudbild. Hype, det kan han bygga – Den gamle Bell. Så pass hårt och effektivt att utgivaren och samarbetspartnern Giants Software nu satt munkavle på Ian som inte längre får prata om sitt spel, vars lansering i november förra året dränktes av dryga bekymmer och regelrätta tillkortakommanden. Tiden har gått, vi har fått flertalet stora, spelrenoverande uppdateringar… Frågan är nu; Hur bra är Project Motor Racing idag och är det värt din tid? Låt mig utveckla.

I jakten på något som i detta mättade segment av moderna racingsimulatorer försöka hitta något förhållandevis unikt, beslutade sig Straight 4 Studios tidigt för att fokusera på 2004-2005 års GT1-säsong och bilar som Murcielago R-GT och Lister Storm. Detta var smart, från första bör4jan, och det är i expansionen av konceptet i sig som Ian Bell & Co borde ha dragit i sin egen handbroms. För när jag bara rattar bilar från denna säsong, mot mänskligt motstånd eller själv i jakt på mina egna bästa tider, är Project Motor Racing väldigt bra. Stundtals alldeles strålande. Bilfysiken är detaljerad, realistisk, proppad av dynamik vilket lett till force feedback som med rätt bil under rätt förhållanden är i klass med Automobilista 2 som jag på flera sätt anser vara bäst idag, inom genren.

Det är många av de andra ”nödvändiga” delarna av det här spelet som inte fungerar lika bra, som drar ned helhetsbetyget. Till att börja med är de datorstyrda motståndarbilarna så dumma att det känns som en regelrätt komplimang att beskriva dem som ”aningslösa”. De är vrålidioter, och eftersom det finns ett inbyggt ratingsystem som straffar dig som spelare om du kör på en motståndarbil, blir AI-bilarnas konstanta krockande in i din bakända, snabbt väldigt problematisk. För även om Straight 4 uppdaterat AI:n ett par gånger sedan lanseringen, fungerar det ändå inte bra. Ofta märks det att AI-bilarna inte ser mig som spelare och de kör inte sällan rakt fram i vissa kurvor, på löpande band, som en hel kedja av oförbätterliga idioter.

En annan del i Project Motor Racing som dessvärre inte fungerar är den grafiska biten. Spelet baseras på samma hemmasnickrade Giant-motor som driver Farming Simulator och även om däckfysiken och chassisimuleringen fungerar väldigt väl (när den väl fungerar) inom detta system, är grafiken gammal, ljussättningen begränsad och platt vilket gör att bristen på optimering känns extra smärtsam. Project Motor Racing är exempelvis aldrig lika snyggt som det numer sju år (!) gamla Automobilista 2, vilket på alla tänkbara sätt och vis bör anses som en regelrätt miss från Bells håll.

Det är istället ljudet då, ljudeffekter såsom musiken, som håller desto högre klass. Här lyckas Straight 4 Studios med konststycket att köra från nät intill samtlig konkurrens, vilket i sig är orealistiskt med tanke på spelets minimala utvecklingsbudget. Fartkänslan är även den alldeles strålande vilket märks har mer med scalingen att göra än med ”korrekt” strut-field of view. På det stora hela finns det alltså ljusglimtar här även om AI:n, grafiken och karriärläget i sig stinker springa. Med rätt bil på rätt bana, rätt inställt och i en trippelscreen-setup är det svårt att ignorera det faktum att det här spelet känns förbannat bra.