Paper Mario: The Origami King

Det har gått många år sedan Paper Mario var synonymt med ett av Nintendos mest charmiga rollspel. Originalet på Nintendo 64 och framför allt The Thousand-Year Door lyckades kombinera ett lättillgängligt turordningsbaserat stridssystem med ett RPG-upplägg som gav spelaren en tydlig känsla av utveckling. Sedan dess har serien däremot sökt en ny identitet. Sticker Star och Color Splash experimenterade med kort, färg och andra idéer som delade spelarna i två läger. Paper Mario: The Origami King fortsätter på den inslagna vägen och känns på många sätt som det bästa försöket sedan kursändringen, men samtidigt är det också ett spel som aldrig riktigt vågar ta steget tillbaka mot det som en gång gjorde serien så älskad.

Äventyret inleds med att Mario och Luigi beger sig till Toad Town efter att ha fått en inbjudan från prinsessan Peach. Väl framme visar det sig snabbt att något inte står rätt till. Peach har förvandlats till en stel origamifigur och bakom allt står den nya skurken King Olly, vars mål är att vika om hela världen efter sin egen vilja. Slottet lyfts upp på ett berg och enorma serpentiner skjuter ut över kungariket. Marios uppdrag blir därför att följa dessa serpentiner en efter en, rädda Peach och stoppa Olly innan hela Svampriket bokstavligen viks ihop.

Det är ett upplägg som passar serien väldigt bra. Varje serpentin leder till ett nytt område med sin egen identitet, sina egna invånare och sina egna små berättelser. Ena stunden utforskar jag en enorm öken fylld av tempel och hemligheter, nästa stund seglar jag över ett öppet hav på jakt efter öar eller vandrar genom höstfärgade skogar. Tempot hålls uppe av att miljöerna hela tiden förändras och Nintendo lyckas återigen skapa en värld som känns betydligt större än vad den egentligen är.

Det första som slår mig är dock hur otroligt snyggt spelet än idag är, sex år efter premiären. Pappersestetiken har aldrig känts så genomarbetad. Varje miljö ser ut att vara byggd av kartong, färgat papper och pysselmaterial samtidigt som origamifigurerna ger spelet en helt egen identitet. Kombinationen av platta pappersfigurer och tredimensionella miljöer skapar en stil som fortfarande känns unik flera år efter lanseringen. Animationerna är dessutom fulla av små detaljer och kameran används ofta för att förstärka känslan av att allting faktiskt är ett stort pysselbord. Det här är utan tvekan ett av de mest tilltalande spelen på Nintendo Switch.

Lika viktigt är att världen faktiskt är rolig att vistas i. The Origami King är nämligen genuint roligt. Humorn träffar nästan konstant rätt och dialogerna lyckas vara fyndiga utan att bli påträngande. Nintendo vågar ofta låta skämten ta plats och många av dem bygger på själva papperskonceptet, vilket gör att de känns naturliga snarare än krystade. Olivia är dessutom en betydligt starkare följeslagare än jag hade väntat mig. Hon fungerar både som spelets känslomässiga centrum och som en källa till många av de roligaste replikerna. Flera sidokaraktärer lämnar också avtryck trots relativt begränsad skärmtid, vilket gör att berättelsen får mer hjärta än handlingen på papperet egentligen förtjänar.

Utforskandet är samtidigt den del av spelet som jag uppskattar allra mest. Överallt finns bottenlösa hål där delar av världen har slitits bort. Genom att kasta konfetti fyller Mario igen dessa hål och återställer miljön. Det låter kanske inte särskilt spännande, men fungerar förvånansvärt bra eftersom nästan varje område är fullt av små skador att reparera. Konfetti samlas enkelt genom att besegra fiender eller slå sönder buskar och föremål, vilket gör att systemet känns naturligt integrerat i äventyret.

Samma sak gäller de hundratals gömda Toads som väntar på att bli räddade. Vissa är hopvikta till insekter, andra gömmer sig bakom kulisser eller har förvandlats till vardagliga föremål. Det blir nästan ett ständigt pågående skattletande där jag automatiskt börjar slå på misstänkta objekt och undersöka varje hörn av kartan. Det bästa är dock att räddandet faktiskt belönas. De återvändande Toads befolkar världen igen, öppnar nya affärer och hjälper Mario under striderna genom det så kallade cheer-systemet där publiken kan kasta föremål, ge hälsa eller på andra sätt stötta spelaren. Det gör att samlandet känns betydligt mer meningsfullt än många andra samlarobjekt som mest existerar för statistikens skull.

När det är dags för strid visar The Origami King upp sin mest originella idé. Vanliga fiender bekämpas på en cirkelformad spelplan där spelaren först måste vrida ringar och skjuta rader för att placera motståndarna i rätt formation. Lyckas pusslet lösas inom tidsgränsen får Mario bonus på sina attacker, vilket ofta gör att fienderna kan besegras på ett enda drag. Misslyckas man blir striderna genast betydligt svårare och längre.

Det är ett smart koncept eftersom varje strid blir ett litet hjärngympapass istället för en traditionell turordningsstrid. Under de första timmarna känns det både fräscht och engagerande. Jag uppskattar särskilt att Nintendo vågade tänka nytt istället för att bara kopiera äldre spel i serien. Problemet är att systemet inte utvecklas tillräckligt mycket. Efter ett antal timmar börjar pusslen kännas för lika varandra och det som från början var en kul idé blir mer av ett återkommande arbetsmoment. Ibland uppstår dessutom situationer där lösningen känns onödigt svår att se trots att fienderna i sig inte utgör något större hot. Resultatet blir att fokus hamnar på att lösa ett pussel snarare än att faktiskt planera sina attacker. Det gör vanliga strider mer tidskrävande än de borde vara och jag märkte flera gånger att jag aktivt försökte undvika fiender bara för att slippa ännu ett ringpussel.

Bossarna fungerar däremot betydligt bättre. Här vänds upplägget helt och hållet. Istället för att flytta fienderna är det Mario som leds genom en bana av roterande ringar. Genom att skapa rätt väg når han bossen, aktiverar olika hjälpmedel och använder de magiska armarna vid rätt tillfälle. Varje boss bygger dessutom kring sin egen unika mekanik, vilket gör att de känns betydligt mer varierade än de vanliga striderna. Att flera av dem dessutom är kontorsmaterial med överdrivet stora egon låter fullständigt absurt på papperet, men tack vare spelets humor blir de några av äventyrets absoluta höjdpunkter.

Det som däremot fortsätter att skava är seriens allt större avstånd från sina rollspelsrötter. Mario går fortfarande upp i hälsa, samlar mynt och hittar starkare utrustning, men känslan av progression är betydligt svagare än förr. Erfarenhetspoäng saknas helt, fiender ger inga nivåer och utvecklingen handlar mest om att köpa bättre hammare eller stövlar som dessutom går sönder efter en tids användning. För den som älskade hur Paper Mario och The Thousand-Year Door lät spelaren bygga sin egen figur känns det här fortfarande som ett stort steg bakåt. Det finns helt enkelt inte samma drivkraft att slåss när belöningen nästan alltid bara är fler mynt.

Även spelets längd blir till slut ett problem. Äventyret bjuder visserligen på många varierade miljöer, men efter hand börjar samma upplägg upprepas lite väl ofta. Utforskandet är fortfarande trevligt, men tempot tappar fart när ännu ett område ska genomsökas och ännu fler pusselstrider väntar runt hörnet. Samtidigt saknas riktigt engagerande sidouppdrag som kunde ha brutit av resan. Det finns gott om samlarföremål och hemligheter, men få sidoberättelser som känns lika minnesvärda som huvudäventyret. Det gör att spelet stundtals känns längre än vad innehållet egentligen motiverar.

Även rörelsekontrollerna förtjänar ett omnämnande. De används framför allt när Mario aktiverar de magiska armarna för att greppa, dra och vika om delar av omgivningen. Det fungerar oftast utan större problem och bidrar till att förstärka känslan av att spelaren faktiskt manipulerar en värld byggd av papper. Samtidigt hade jag gärna sett möjligheten att helt förlita mig på vanliga knapptryckningar. Rörelserna fungerar, men de tillför sällan särskilt mycket och känns mer som ett sätt att ge Switchens funktioner lite extra uppmärksamhet än något som förbättrar spelupplevelsen.

Paper Mario: The Origami King är därför ett spel som ständigt balanserar mellan briljans och frustration. När jag vandrar genom dess fantastiskt designade värld, skrattar åt de träffsäkra dialogerna eller löser en kreativ bosstrid påminns jag om varför serien fortfarande har en så trogen publik. Samtidigt går det inte att blunda för att Nintendo fortfarande verkar tveka inför att låta Paper Mario bli ett riktigt rollspel igen. Striderna bygger mer på pussellösning än taktiska val, rollspelselementen är kraftigt nedtonade och det långa äventyret hade mått bra av mer innehåll utanför huvudberättelsen.

Trots det lämnar jag The Origami King med ett leende. Det är ett genomarbetat, charmigt och ofta väldigt underhållande äventyr som bjuder på några av seriens roligaste ögonblick och utan tvekan dess mest påkostade presentation. Jag kan bara inte låta bli att tänka på hur mycket bättre det hade kunnat bli om Nintendo samtidigt vågat omfamna seriens rollspelsarv fullt ut istället för att fortsätta hålla det på armlängds avstånd.