NHL 27

EA Sports, it’s in the game. Or is it? Det är inga hemligheter. Alla vet vid det här laget att NHL-serien inte alls får samma omsorg som många andra sportspel. Fotbollen får den nya grymma tekniken, de stora häftiga presentationerna och de tjusiga innovationerna. Hockeyn får ungefär ”Här! Vi har ändrat tacklingarna lite. Ha det gott nu så ses vi nästa september.” Det är som grevinnan och betjänten på nyår. “Same procedure as last year, Miss Sophie?” “Same procedure as every year, James” Men det där vet vi som sagt vid det här laget. NHL-seriens stagnerade årscykel är knappast någon nyhet.

Men NHL 27 lyckas faktiskt med något som serien har behövt länge. Det får hockeyn att kännas mer som hockey. Framför allt handlar det om presentationen. Det verkar som att EA äntligen har fått tag på ett utvecklarteam som faktiskt älskar hockeyn som upplevelse, som show, för det har lagts betydligt mer kärlek på NHL-arenorna och deras individuella identitet. Publiken är mindre generisk och mer levande. Rätt musik spelas på rätt plats och plötsligt känns det inte längre riktigt som att alla 32 lag råkar spela sina matcher i samma digitala hangar med olika logotyper på isen.

När Florida Panthers nätar strömmar Panthers Pulse ur högtalarna. I Nashville brakar Tim McGraws gamla countrydänga I Like It, I Love It igång. Och när Dallas gör mål kommer förstås Panteras Puck Off. Som Gud avsåg. Det låter kanske som en liten detalj. En petitess. Det är det inte. Sportspel lever på illusioner. Vi vet naturligtvis att vi sitter hemma i soffan med en handkontroll. Men under några sekunder vill vi tro att vi befinner oss mitt i Madison Square Garden, Bridgestone Arena eller ett fullsatt Rogers Place. Musiken gör väldigt mycket av det jobbet.

Och det stannar inte vid matcherna. Även menyerna har fyllts med autentisk NHL-musik från olika epoker. Plötsligt börjar Kiss gamla stämningshöjare, Rock and Roll All Nite spela, låten som Edmonton använde som mållåt 1999. En stund senare kommer Party Till We Die, bangern som var Detroit Red Wings officiella mållåt fram till 2020. Dessutom får man små bitar kuriosa om musiken. Som att Fred Coury, trummisen från gamla glamrockbandet Cinderella, ligger bakom LA Kings mållåt. Är det fullständigt livsnödvändig information? Nej. Älskar jag det? Absolut.

För oss som följer SHL finns dessutom ett annat nöje här. Att gång på gång inse hur många arenalåtar svensk hockey helt sonika har norpat genom åren. NHL-franchisen har 99 problem men musiken är inte ett. Den har alltid varit en av NHL-seriens pålitliga styrkor. Även under år då själva hockeyn känts ungefär lika pigg som Zdeno Chára efter ett trippelbyte i egen zon har soundtracket levererat. Men ingen normal människa hostar förstås upp tusen riksdaler för ett hockeyspel bara för att lyssna på The Offspring och Scooter. Tur då att NHL 27 också blivit bättre där det faktiskt betyder något. På isen.

Mina lagkamrater har nämligen upptäckt att man kan ta emot passningar. Den största förbättringen märks nästan omedelbart. AI:n. Medspelarna uppför sig helt enkelt mer som proffsspelare och mindre som knattar ute på allmänhetens åkning. De söker ytor. De positionerar sig smartare. Framför allt går det faktiskt att slå en passning och relativt ofta ha någon på andra sidan som både förstår vad pucken är och vad den förväntas användas till. Ganska ofta får man till och med tillbaka pucken istället för att någon digital lagkamrat omedelbart dumpar den i hörnet och effektivt avslutar det anfall man ägnat 30 sekunder åt att bygga upp. Det låter kanske som ett lågt ställt krav på ett hockeyspel år 2026. Det är det förstås också. Men här är vi likt förbannat.

En stor anledning till att spelet känns bättre, mer precist och varierande är att lagen nu har individuella playbooks som ska efterlikna hur de faktiskt spelar. Skillnaden är inte revolutionerande, men tillräckligt tydlig för att matcherna ska få mer struktur. Minnesota Wild spelar helt enkelt inte likadant som Tampa Bay Lightning. Varken i verkligheten eller här.

Baserat på vilket lag jag spelar som så går det därför bättre att bygga anfall, cirkulera pucken och sätta upp spel istället för att varje offensiv sekvens förr eller senare degenererar till att någon åker tvärs över hela planen och försöker trycka in samma handledare i bortre krysset. Vilket genast för oss till ett, vid det här laget välkänt problem. Burväktarna. När man väl har spelat ett tag går det fortfarande att läsa målvakterna lite för enkelt. Man hittar det där läget. Och plötsligt har man knäckt koden. Den gordiska knuten är kapad och helt plötsligt känns vissa avslut nästan som en fuskkod.

Målvakterna gör emellanåt fantastiska räddningar, det är inget snack om det och det vevas också i repris till förbannelse, men illusionen spricker lite när man börjar förstå exakt vilka situationer de har svårt att hantera. Det är som sagt inget nytt problem för serien, och det är tajtare framför mål i den här upplagan men problemet är fortfarande kvar. Grafiken är ett tveeggat svärd. Arenor och is ser bättre ut än någonsin och spelarna är helt okej. Så länge de är på isen vill säga. Med tillräcklig distans till kameran. Varje inzoomning är riktigt jobbig. Då är det välkommet till både Uncanny Valley och The Hills Have Eyes. Tomma blickar. Lampan är tänd där inne på hjärnkontoret, men ingen jobbar så att säga.

Sedan har vi menyerna. Fy fan. Rent ut sagt. Hur? Hur kan de fortfarande vara så här sega? Det är nästan imponerande. Vi lever i en värld där min telefon kan fotografera månen, översätta japanska vägskyltar och komponera en symfoni åt mig medan jag väntar på bussen. Men att byta mellan två menyer i NHL? Icke. Där krävs tydligen eftertanke. Djup sådan. Tryck på en knapp. Vänta. Fundera på livet. Se barnen växa upp medan menyn laggar. Det är frapperande dåligt och har varit det i flera år. NHL-seriens menyer känns ibland som om de körs från en gammal Commodore 64 nedgrävd någonstans under EA:s huvudkontor.

Och spelet missar förstås heller ingen möjlighet att försöka lotsa mig mot Hockey Ultimate Team. HUT. Platsen där hockeydrömmar dör i ett hav av mikrotransaktioner.  Jag startar NHL 27 för allra första gången och spelet tittar på mig ungefär som en casinovärd i Las Vegas. ”Hej Måns. Kul att se dig. Du råkar inte vilja köpa några digitala kort?” Nej. Jag vill gärna spela hockey. ”Absolut. Men först kanske ett litet paket?” Nej. ”Äh, kom igen nu, bara ett?” NEJ. Ingen skräll direkt. Det är trist men knappast förvånande.

World of CHEL är också tillbaka. Tyvärr. Därmed är även den där sortens dialog och presentation som får mig att misstänka att EA genomför ett långsiktigt experiment i hur snabbt en vuxen människa kan kasta en handkontroll genom en vägg tillbaka. Röstskådespelaren fortsätter prata. Och prata. Och prata. Mala på med sin edgelord-lingo. Får jag någon gång tag i honom blir det storstryk. Det är naturligtvis ett skämt. I huvudsak. Jag samlar gamla matchtröjor, stickade mössor, reflexvästar och clownbyxor tills det känns som att jag är på loppmarknad. Allt är kosmetiskt och det snabba tre mot tre-spelet är kul i en timme ungefär. Sedan tackar jag för mig och lämnar över ansvaret för CHEL till den yngre generationen.

Mer välkommet är att NHL 27 har bytt kommentatorer. ESPN-profilen John Buccigross och gamle NHL-målvakten Darren Pang har tagit över mikrofonerna och bara det faktum att jag slipper höra exakt samma röster mala på ännu ett år gör väldigt mycket. Det är inte den mest energiska duon, det ska sägas och vissa meningar har tydligen fått AI-hjälp, men vid det här laget tar jag nästan vad som helst som känns lite fräscht. Nytt. Åtminstone tills även deras repliker bränts fast i hjärnan. Det kommer förstås att hända. Kanske inte här, kanske inte i dag. Men ändå. Nej, tacka vet jag när Arne Hegerfors och Anders ”Ankan” Parmström gästspelade 2006. Där snackar vi kommentatorspar. Jag behöver egentligen ingen avancerad dynamisk kommentatormotor. Jag behöver bara höra ”Vilken rackarrökare!” Sedan kan EA lägga ner utvecklingen. Perfektion uppnådd.

Men det är fortfarande Be a Pro som får mig att återvända till NHL-serien år efter år. Jag kan inte rå för det. Det finns något barnsligt magiskt i att skapa sin egen spelare och börja längst ner. En rookie i SHL. Några lovande matcher. Telefonsamtal från scouter. Draften. Första NHL-matchen. Och sedan förhoppningsvis superstjärna. Det är Rocky på grillor. Problemet är att EA under flera år byggt på läget med så mycket lull-lull att själva hockeykarriären ibland nästan försvunnit bakom dialogsekvenser, intervjuer och samma repetitiva små scener. Här har man faktiskt gjort något mycket klokt. De har tagit bort saker. Vilket kanske är årets mest revolutionerande idé inom spelutveckling. James Cybulskis gamla fejkade radioshow efter matcherna är borta. Ni vet den där han svarade på frågor från ”lyssnare” som ”ringde in” och märkligt nog tenderade att vara ungefär likadana kväll efter kväll. Borta. Tack.

Flera långsamma filmsekvenser med handskakningar och meningslöst drällande i korridorer har också kapats. Resultatet är paradoxalt nog ett bättre Be a Pro trots att väldigt lite nytt egentligen har lagts till. Det flyter bättre. Jag kommer snabbare tillbaka till isen. Vilket trots allt är anledningen till att jag är här. Jag vill göra 47 mål för Washington Capitals. Jag vill tackla Macklin Celebrini så hårt i sargen att publiken löper amok och Kickstart My Heart drar igång på en öronbedövande volym. Inte diskutera mitt ledarskap med någon NPC på ett kontor.

Franchise-läget har samtidigt fått möjligheten att skapa en liga tillsammans med vänner, sköta sina respektive organisationer och spela en hel onlinesäsong med upp till 32 människostyrda lag. Det låter imponerande. Jag kommer förmodligen aldrig använda det. Men kul att ni kör.

Och det är lite så NHL 27 känns överlag för mig. Det finns nya saker. Bra saker. Smarta saker. Men aldrig riktigt den där förändringen som får mig att tappa handkontrollen och säga: ”Ja jävlar.” Det här är till stor del fortfarande samma NHL som förra året. Och året innan. Och på många sätt året innan det. EA har bara polerat rätt delar. AI är bättre. Arenorna har fått betydligt mer personlighet. Kommentatorerna är nya. Be a Pro har blivit rappare genom att någon äntligen vågat kasta en massa överflödigt skräp i papperskorgen. Det gör skillnad.

Men menyerna är fortfarande hopplöst tröga. Småbuggar dyker upp. HUT ligger hela tiden och flåsar en i nacken med kreditkortsläsaren i högsta hugg. Och när man väl knäckt målvakternas beteende blir målskyttet lite för mekaniskt. NHL 27 är därför inget revolutionerande hockeyspel. Det är knappast ens ett särskilt revolutionerande NHL-spel. Men när jag står där, på isen i American Airlines Center, när pucken går in bakom målvakten och Pantera exploderar ur högtalarna medan publiken reser sig… Då händer någonting i bröstkorgen. Plötsligt är det inte menyerna jag tänker på. Inte mikrotransaktionerna. Inte de där animationerna jag sett 400 gånger. Då är jag där. På isen. Lamporna blinkar. Publiken vrålar. Gitarrerna dånar. Och för några små sekunder fungerar illusionen fullständigt. Ibland behöver hockeymagi faktiskt inte vara mer komplicerad än så.