Mouse P.I. For Hire

Det gamla tech-demot som blev viralt 2023 har nu blivit verklighet och Mouse: P.I. For Hire dansar in på scenen som en kedjerökande feberdröm från en annan tid, iklädd svartvit siden, jazzig dekadens och den sortens tecknade estetik som får en att omedelbart vilja tro på spelbranschen igen. Samtidigt vet man, vis av erfarenhet att vacker estetik ofta döljer ett betydligt svagare gameplay. Att yta är en sak och innehåll en annan. Att fernissan inte sällan döljer en helt annan verklighet. Något som till viss del visar sig stämma även här.

Men låt oss börja med det uppenbara. Mouse: P.I. For Hire är en fröjd att titta på. Det är inte bara snyggt utan det är genomtänkt snyggt. Varje scen, varje figur, varje animation tycks bära på en nästan tvångsmässig kärlek till ett formspråk som alltför sällan får leva i spelvärldar på det här sättet. De handritade ”gummislang”-animerade karaktärerna med sina överdrivna ansiktsuttryck och böljande rörelser. Den gamla skolans tecknade vansinne. Allt det där sitter som en smäck. På ytan är “Mouse” en bedårande mix av gamla Disney-drömmar, gangsternoir och en boomer shooter. Det är charmigt och det är till brädden fyllt av personlighet. Som att kliva rakt in i en förvriden animation från 1930-talet men en version där glädjen ruttnat bort och fått lämna plats åt kulhål, cynism och nikotingul desperation.

Och det är inte bara en gimmick eller pastisch utan själva ryggraden i hela upplevelsen. Det är tydligt att utvecklarna har jagat sin ambitiösa visuella vision, från början till slut och förstått exakt hur den skall uppfattas utifrån. Och just därför blir det också så tydligt när resten av spelet inte riktigt lyckas matcha den nivån.

Själva gameplayet är nämligen fullt fungerande, ibland riktigt kul men sällan så skarpt som spelets yta antyder. Det här är i grunden en fartfylld shooter med tydliga Doom-drag. I egenskap av mus, tillika privatdetektiv Jack Pepper, briljant röstskådespelad av Troy Baker rör jag mig snabbt. Jag skjuter hejvilt, samlar och uppgraderar diverse vapen, hanterar grupper av fiender och kastas mellan strider där fokus ligger på tempo snarare än att fördjupa sig i taktiskt finlir. Visst, det finns en enkelhet här som är lätt att uppskatta och vapnen känns tillräckligt distinkta, tempot är som sagt rappt och spelet förstår värdet av att hela tiden ta mig framåt. Till nya miljöer, nya eldstrider och nya absurda intryck. När det fungerar som bäst uppstår en härlig kombination av kaos och kontroll där det nästan känns som att spela sig igenom en tecknad gangsterfilm.

Men det är också ett av de områden där spelet tydligt visar sina begränsningar. Striderna är underhållande, ja men de får inte alltid samma variation eller tyngd som jag hade önskat. Möss och krokodiler fyller sin funktion som rörliga måltavlor och visuellt är de i linje med spelets charmigt skeva universum men de lämnar sällan något starkare avtryck än just det, funktion. Jag minns deras silhuetter mer än deras beteenden. Det finns gott om attacker, konfrontationer och bossar men sällan den där känslan av att fienderna i sig bygger vidare på spelets berättelse eller personlighet på något djupare plan. De är där för att skjutas, se roliga ut när de gör det och sedan lämna plats för nästa våg. Det räcker långt i stunden men inte hela vägen till något minnesvärt.

Här hade spelet kunnat vara betydligt elakare och mer fantasifullt. Det är fartfyllt, absolut, men sällan riktigt briljant. Jag önskar att spelet hade vågat bli ännu mer groteskt, ännu mer lekfullt, ännu mer sadistiskt när det kommer till motståndare och stridssituationer.

Bandedesignen är också ett område där Mouse: P.I. For Hire pendlar mellan inspirerat och rätt standardmässigt. Det finns miljöer i Mouseburg med omnejd som verkligen drar nytta av spelets visuella identitet och får världen att kännas som en sammanhängande sjuk liten saga i svartvitt. Vissa banor lyckas skapa den där känslan som gör att jag vill fortsätta bara för att se vad nästa plats har att erbjuda. Men lika ofta känner jag att nivåerna främst fungerar som transportsträckor för nästa strid, nästa snygga kuliss. De är ofta tillräckligt bra för att hålla spelet vid liv men sällan tillräckligt starka för att blåsa mig av stolen.

Jag saknar ibland den där riktiga känslan av bandesign som berättar något i sig själv. Den där känslan av att miljöerna inte bara är arenor. Att de har en dramaturgi som går bortom att guida mig mellan flygande kulor och mörka korridorer. I Mouse: P.I. For Hire känns vissa banor lite väl mycket som just spelbanor. Smart paketerade, väldressade men ändå med synliga sömmar. Jag rör mig framåt, skjuter, öppnar upp nästa del, fortsätter. Det är effektivt men inte särskilt suggestivt. Och i ett spel som säljer sig så hårt på atmosfär blir det extra tydligt när själva arkitekturen inte fullt ut bär samma poetiska tyngd som ytan.

För bakom all denna atmosfär, denna svartvita triumf dränkt i magnifik storbandsjazz finns det också en berättelse som mest känns som en ursäkt för att hålla hjulen snurrande. Storyn har alla rätta byggstenar på papperet. Privatdetektiv, korruption, skuggiga figurer, svek, brott, ett samhälle med svart hjärta. Det borde vara upplagt för någonting hårdkokt, bittert och minnesvärt. Något som luktar billig whiskey, regnvåt asfalt och moraliskt förfall. Men istället får man något som mest tassar runt sin egen potential. Det är inte så att berättelsen är dålig. Den är bara märkligt tandlös. Den finns där, den fyller sin funktion men den griper aldrig tag på allvar. Den gör inte ont, den river inte, den etsar sig inte fast i minnet. Den nöjer sig med att vara funktionell när den borde ha varit förförisk, rutten och oförglömlig. Jag väntar hela tiden på att spelet ska våga bli riktigt mörkt, riktigt bittert, riktigt elakt men där hamnar vi aldrig.

Det är synd, för den här världen förtjänar en bättre story. Den förtjänar en berättelse som verkligen har modet att sjunka ner i det smutsiga och stanna där. En berättelse som inte bara använder noir som kuliss utan som förstår noir som tillstånd. Här finns antydningar till det, men alltför sällan verklig tyngd. Det är inte Disco Elysium direkt.

Samma sak gäller humorn. Eller kanske framför allt humorn. Humorn hade behövt vara betydligt svartare. Vassare. Elakare, till och med. Inte för sakens skull, utan för att världen kräver det. När man bygger ett universum som ser ut som en vanställd barndomsfantasi med skarpladdade vapen och svek borde man också våga låta skämten lukta mer bårhus än sockervadd. Nu stannar det ofta vid att vara småcharmigt absurt istället för verkligt träffande. Jag ler ibland, absolut men mest åt ost-skämt och pajiga dialoger, vilket inte skall underskattas men det här hade kunnat vara roligare på det där obehagliga sättet som får en att känna sig lite sämre som människa. Det hade passat perfekt.

Men det är väl kanske mer av en personlig preferens. Något som däremot flera förmodligen kommer att hålla med om är hur underutvecklad utredningsdelen är. I ett spel som handlar om en privatdetektiv och där man faktiskt samlar ledtrådar och sätter upp nålar på en klassisk utredningstavla så vill nog de allra flesta bedriva någon form av eget detektivarbete. Försöka lista ut lösningen på egen hand, förstå hur saker och ting hänger ihop, använda bevismaterial för att kunna påverka resultatet men här är den processen i princip automatiserad, vilket är otroligt synd.

Mouse: P.I. For Hire är, när allt kommer omkring underhållande men stundtals undermåligt. Vackert men bristfälligt. Precis som livet självt. Men det är lätt att tycka om ett spel som detta, just för att det försöker vara något mer än bara ännu en produkt på löpande band. Det har personlighet. Det har stil. Det har vilja. Det räcker inte hela vägen till kultklassiker men kommer en bra bit på vägen. Vilket, ärligt talat, fortfarande är mer än många andra spel lyckas med.