Momento

Det står en gammal leksak på en hylla. En sådan där liten sak som förmodligen inte skulle vara värd mer än några futtiga spänn på en loppmarknad, men som ändå känns omöjlig att slänga. Inte för att den är särskilt vacker eller ens användbar, utan för att den på något märkligt sätt har blivit en del av livet. En version av oss själva som inte längre finns kvar. Momento förstår det där. Att våra hem inte bara består av möbler och prylar, utan av minnen som råkar ha fått fysisk form. Att vår själ ibland kan slå rot i en plysch-elefant.

På ytan påminner spelet mycket om Unpacking. Jag plockar fram föremål, placerar böcker i hyllor, ställer lampor på bord och försöker få ett rum att kännas som ett riktigt hem. Men här är föremålen mer än små pusselbitar som ska hitta rätt plats. Valen jag gör påverkar nämligen också hur huvudpersonens liv utvecklas. Min resa börjar i barndomen, där valet mellan exempelvis konstmaterial, böcker, leksaker och ett teleskop kan öppna dörren till helt olika framtider. Därefter följer ett liv genom kärlek, drömmar, motgångar och förändringar, berättat genom rummen och sakerna som lämnas kvar.

Det är ett stillsamt och vardagligt sätt att berätta en historia. Här finns ingen allvetande, pedagogisk berättarröst som förklarar för mig vad jag ska känna. I stället får jag gräva runt. Veckla ut hopknycklade Post-it-lappar, bläddra i album, studera fotografier och upptäcka små meddelanden som avslöjar hur livet utanför rummets fyra väggar har förändrats. En ny kaffekopp kan antyda att någon har flyttat in. Ett ensamt fotografi kan säga mer om en separation än en lång filmsekvens. Huvudpersonen Sam formas långsamt framför mig, inte genom stora tal eller dramatiska kameravinklar, utan genom de små spår en människa lämnar efter sig.

Det är omöjligt att inte börja tänka på sitt eget liv medan man spelar. Vilka saker har jag själv burit med mig genom åren? Vilken bok står fortfarande kvar i hyllan trots att jag aldrig kommer att läsa om den? Varför har jag sparat en gammal flygbiljett till Dallas, ett lerigt armband från Arvikafestivalen -93, en trasig grammofon och ett bleknat fotografi på människor jag inte längre träffar? Jag hittar inga vettiga svar. Visst betyder de något. Ett möte i livet. En upplevelse jag aldrig glömmer. Ett minne från någon som inte längre finns kvar. Men är det nödvändigt att spara? Förmodligen inte. Men det var åtminstone skönt att ägna den typen av existentiella tankar en minut eller två. Momento väcker de frågorna, hela tiden, men utan att tränga sig på eller avkräva mig tårar. Spelet nöjer sig med att lägga en liten hand på min axel och påminna om att ett liv ofta byggs av betydligt mindre saker än vi tror.

Rummen är färgstarka, detaljrika och nästan löjligt behagliga att vistas i. Lampor kan tändas, böcker öppnas och djur klappas, medan små dolda pussel uppmuntrar mig att undersöka varje skrymsle. Det finns ingen tidspress och sällan något tydligt rätt eller fel. När jag känner mig färdig går jag vidare, helt enkelt. Den friheten gör att inredandet aldrig förvandlas till ett prov där någon osynlig domare ger minuspoäng för att tandborsten står på fel sida av handfatet. Eller som de flesta spel i dag, ännu ett obetalt jobb maskerat som underhållning. Och för den som bara vill skapa finns dessutom ett friare kreativt läge med möbler och föremål som låses upp under berättelsen.

Allt fungerar dock inte lika smidigt som den trivsamma ytan antyder. Föremål kan vara lite bångstyriga att placera, särskilt när flera saker ska stå tätt tillsammans. Det kan ibland kännas som att möblera ett dockhus med grillvantar. Förmodligen är det enklare med mus och tangentbord. Om jag skulle ge mig på att killgissa lite. Små prylar har dessutom en närmast övernaturlig förmåga att försvinna bakom större möbler, vilket ibland förvandlar den mysiga inredningen till en mindre skallgångskedja. “Var gjorde jag nu av den där skärbrädan?” Inte för att det spelar någon roll, utan mest för att spelet får mig att bry mig om ordning och reda.

En skärbräda ska aldrig ligga i soffan. Av flera olika skäl. Ligger det fem skedar men bara två tallrikar på köksbordet så måste överflödiga bestick ner i besticklådan. Det går också att önska att sambandet mellan vissa val och deras konsekvenser hade varit tydligare. Ibland känns det som om livet tar en oväntad riktning utan att jag riktigt förstår vilken gammal leksak som råkade styra hela min existens åt ett visst håll. Var det sextanten? Var det mikroskopet? Kanske rymdskeppet?

Likheten med Unpacking går förstås inte att komma ifrån. Momento är inte samma omedelbara fullträff och dess berättande kan emellanåt kännas mer konstruerat än naturligt. Men möjligheten att börja om, göra andra val och se ett annat liv växa fram ger spelet en egen identitet och en ovanligt fin återspelningsbarhet. När slutet leder tillbaka till början känns det inte som att jag bara upprepar samma resa, utan som att jag öppnar en gammal låda med leksaker och upptäcker något jag tidigare missat. Plötsligt börjar jag fundera på saker jag glömt bort. ”Just det, var tog den där gamla osthyveln vägen som jag köpte när jag flyttade hemifrån?” Det har inte gått så långt ännu att jag har ringt upp mitt ex för att fråga om hon tog den efter att vi separerade, men man ska aldrig säga aldrig.

Momento är ett litet spel om stora liv och de obetydliga saker som i slutändan visar sig betyda allt. Det är varmt utan att bli kvävande sockersött, sorgligt utan att vältra sig i elände och mysigt utan att helt sakna motstånd. Framför allt är det ett spel som betraktar människan med vänlighet och det är vi sannerligen inte bortskämda med i dessa dystra tider.

När eftertexterna rullar är det inte de snyggaste rummen eller de mest perfekta bokhyllorna jag minns. Det är den där gamla skolboken som följde med genom hela livet. Från första scenen till sista. Den som egentligen bara var några pixlar på en skärm, men som ändå kändes stört omöjlig att lämna kvar.