Mixtape

Det är sista natten med gänget, imorgon vankas high school-examen och livet som öppnar upp sig åt alla håll och kanter. Draperiet dras ifrån och slöjan lyfts. Barndomen och barndomshemmets instängda vrår och måsten släpper sitt grepp, och allt som står mellan dåtid och framtid är en enda ödesnatt. Och det måste firas.

Stacey Rockford kan inte vänta på att kasta sig ut i vuxenlivet. Till tonerna av Devos låt That’s Good glider hon på skateboard tillsammans med sina två vänner Van Slater och Cassandra Morino lika ilsnabbt, mjukt och graciöst som hon föreställer sig att livet kommer att vara nu. Härifrån är det nerförsbacke, och jag kan praktiskt taget släppa handkontrollen och låta Stacey glida fritt. Umbärandena ligger bakom henne; framtida hinder kommer inte vara mindre överkomliga än de bilar som enkelt väjs undan för.

Hemma på sitt tonårsrum berättar hon om sina planer och drömmar om framtiden. Eftermiddagssolen står snett in genom fönstren och Just Like Honey med Jesus and Mary Chain loopar i bakgrunden. Cassandra slänger sig på sängen och Van Slater bläddrar förstrött i vinylbacken. ”Jag ska flyga till New York imorgon”, säger Stacey. Där ska hon få kontakt med en skivbolagsproducent och bli ansvarig för musiken i filmer, TV-serier och reklamer. Varför? För att hon har omänskligt bra musiksmak och en talang för att arrangera låtar i rätt ordning, för rätt situation och stämning. Det menar Stacey själv, i alla fall.

Luften vibrerar av fantasi och fantastiska framtidsutsikter när jag promenerar runt i rummet och får uppleva Staceys rosenskimrande minnen av platsen och vännerna hon på alla sätt utom ett redan lämnat. Till exempel den gången hon, Van Slater och Cassandra ska ha flytt från poliser i en piruetterande kundvagn i 180 kilometer i timmen. Den gången Cassandra visade hur man slog ett basebollträ och fick till tio homeruns på rad och hela arenan jublade. Eller när bilkortegen med alla skolans coolaste killar lyfte från stranden och flög högt upp över havet medan fyrverkerier blåste av till höger och vänster och Bryan Ferry från Roxy Music skanderade More Than This.

Interaktionen är begränsad till dessa moment när fantasin griper in i verkligheten, eller när jag vandrar runt och upptäcker fotografier och skivor som ligger kringströdda i tonårsrummen. Enkla, precis lagom avbrott i den mästerliga coming of age-film som utspelar sig framför mig, om den förlovade tid där förväntningarna på livet står på sin höjd. Men mycket ska hinna hända under kvällens och den knappt tre timmar långa spelupplevelsens gång.

Hemma hos Cassandra får de tre minderåriga vännerna tag i alkohol, men Cassandras kontrollerande pappa förbjuder henne att delta i kvällens festligheter. Detta blir upptakten till en annan bild av Stacey Rockfords förestående avfärd, och den plats och de vänner hon lämnar bakom sig. Alla har inte samma möjligheter som hon, och Stacey tvingas konfronteras med faktumet att världen inte kretsar kring henne. Att lämna något innebär också att bli lämnad och ersatt själv. Det finns ingen som snällt sitter och väntar på att Stacey ska komma tillbaka.

Utvecklarna på Beethoven & Dinosaur har kommit en lång väg sedan Artful Escape från 2021, där de också gestaltade en ung drömmares astronomiska förhoppningar och musiken som utlopp för de sprängande känslorna i bröstet. Studion förfogar nu över en mångdubbel budget och ett till synes mångdubbelt självförtroende. De har vågat korta ner speltiden och skära bort spelmoment som inget tillför. Istället har de anammat filmmediet och introducerat fler klanger med djupare botten och mer komplicerade känslor. Någon karaktär hade visserligen kunnat få mer utrymme och bakgrund, och finalen är något avhuggen, men kvar är en destillerad greatest hits-musikvideo som alla som varit ung vuxen kan känna igen sig i och längta tillbaka till.

Just musiken och de 28 noga utvalda låtarna gör att man verkligen tror på Stacey och hennes grandiosa framtidsplaner. ”Hon” har ju valt ut de perfekta låtarna att tonsätta sin flykt från boet och huvudstupa färd ut i livet, och borde med all logik få fortsätta göra precis just det. Samtidigt vet jag vad som väntar när eftertexterna rullat, det blir tyst och The Cures Plainsong har slutat spela. Stacey Rockford ställs förmodligen öga mot öga med en receptionist till skivbolagsproducentens assistent och ombeds lämna sitt CV på disken, med hälsningen om att de hör av sig i mån av tid. Då spelar jag om Mixtape igen, dyker ner för backarna på skateboarden och njuter av musikens kraft att hålla kvar ögonblicken och minnena av när allt ännu var obestämt.