Metroid Prime 4: Beyond

Det är något med evighetsprojekt inom spelvärlden som verkligen fascinerar mig. Jag minns med nästan olustig detaljprecision när jag för första gången pratade med Gabe Newell om Half-Life och om det faktum att det tog år, efter år efter år och att de inför den stundade releasen valde att kasta två tredjedelar av allt de utvecklat bara för att självfinansiera 18 månaders förlängd extrautveckling. I det fallet blev deras ”evighet” till en genuint fantastiskt apel. Detsamma går exempelvis inte att säga om Duke Nukem Forever eller om Too Human, medan exempelvis L.A. Noire blev till ett regelrätt mästerverk. Högt och lågt, otroligt bra och genuina besvikelser. Var hamnar då Metroid Prime 4: Beyond på denna skala?

Utvecklingen av Beyond inleddes under februari 2016 och då av Namco-teamet som bland annat står bakom Super Smash Bros Ultimate. Efter fem års utveckling beslutade dock Nintendo sig för att rycka projektet ur händerna på samarbetspartnern Namco Bandai och ge tillbaka Samus till amerikanska Retro Studios, som utvecklat Metroid Prime, Metroid Prime 2: Echoes samt Metroid Prime 3: Corruption. Fem år efter det, står vi nu här. Metroid Prime 4: Beyond är släppt och skavankerna efter att ha befunnit sig i en slags evighetsloop av nedstängningar, bortslängda idéer och forcerade ”måsten” är tydliga.

Beyond kretsar kring Samus vistelse på planeten Viewros dit hon råkar slungas via ett maskhål. Väl där blir hennes uppdragatt sätta stopp för den lömska galaxpiraten Sylux från Metroid Prime: Hunters och återställa skicket på en mycket värdefull artefakt. Retro Studios fick i uppdrag av Nintendo att haka på genretrenden med öppna världar, inte minst efter att den öppna spelvärlden och dess dynamiska uppdragsstruktur visat sig vara receptet på massiv framgång både för Zelda (Breath of the Wild) samt Mario (Odyssey). I Beyond fungerar det dock inte lika väl.

Beyond erbjuder ingen direkt öppen spelvärld, istället finns det en ganska mossig hub-värld där Samus röjer runt med sin rätt hemska rymdmotorcykel, som sen slungar in mig som spelare i olika delar av världen, strukturerade som traditionella Metroid Prime-banor. Väl inne i dessa banor, känns det mesta väldigt bekant. Det handlar som vanligt om en mix mellan förstapersonsaction och utforskande med vissa mindre pusselement, samt att låsa siktet på anstormande fiender och bomba på med Samus ikoniska armkanon.

Den bästa delen är actionpartierna, här. Utforskandet är tyvärr nedsmetat med för många ledtrådar och för pratglada datorkaraktärer som sabbar den utmaning som finns i att försöka fungera ut var man ska gå, och hur man ska ta sig förbi ett specifikt hinder. Den sämsta delen är den Breath of the Wild-doftande motorcykeldelen där Samus åker runt i en stendum öken, vilket jag förmodar ska ge en känsla av storlek, omfång och ambition men bara känns gammalt, meningslöst, fult och framförallt trist.

Det märks också så otroligt tydligt att tiden varit knapp här med tanke på utvecklarbytet och Nintendos open world-krav, och att detta inneburit att Retro Studios i mångt och mycket återanvänt alldeles för många delar från framförallt Metroid Prime 3. Detta gör att Beyond aldrig känns nytt, fräscht eller intressant – snarare bara som ojämn, gammal skåpmat, tyvärr. Ett klockrent exempel på detta är att Samus förmågor är identiska med de i Metroid Prime 3, bara med ett slags lila ljus som omger dem när de används samt nya namn. Den klassiska specialegenskapen Spider Ball heter numer istället Psychic Spider Ball precis som att Boost Ball numer heter Psychic Boost Ball. De är dock samma attacker, samma förmågor, samma egenskaper vilket tillsammans med uppdragsstrukturen och MC-åkningen får Beyond att kännas som ett lite för stressat hopkok av lite för gamla idéer.

Grafiken däremot är det inget fel på, vare sig estetiskt eller tekniskt. Retro Studios har en fantastisk fingertoppskänsla gällande att fånga den rätta Metroid-känslan utan att hamna i variationsbristträsket som Other M eller varför inte det allra första NES-spelet befann sig i. I Beyond är miljöerna vackra precis som många av fienderna och att kunna spela det i 4K / 60 bilder per sekund till Switch 2 är såklart supertrevligt. Musiken och ljudeffekterna är bra också men det räddar tyvärr inte detta från en ganska svag sexa. Metroid Prime är bättre än såhär och jag tror absolut att Nintendo borde ha tagit steget fullt ut och satsat på riktig open world-struktur snarare än denna halvdana halvmesyr.