Marvel’s Spider-Man

När Insomniac Games fick uppdraget att göra ett nytt Spider-Man-spel fanns det många som hoppades på något riktigt speciellt. Spindelmannen är trots allt en av Marvels mest ikoniska hjältar, men när det gäller spel har resultaten varit ganska ojämna genom åren. Visst finns det några klassiker, men många av de senare spelen har känts mer som snabba licensprojekt än genomarbetade äventyr. När jag först satte mig ner med Marvel’s Spider-Man när det släpptes 2018 var därför förväntningarna höga, men också lite försiktiga. Det tog dock inte särskilt lång tid innan det stod klart att Insomniac faktiskt hade lyckats fånga något som många andra utvecklare tidigare missat.

En av de första sakerna spelet gör rätt är att det inte försöker berätta samma ursprungshistoria ännu en gång. Istället möter vi en Peter Parker som redan har varit Spider-Man i flera år. Han är inte längre en nybörjare som försöker förstå sina krafter, utan en mer erfaren hjälte som redan har hunnit bygga upp ett rykte i New York. Samtidigt är hans privatliv fortfarande lika komplicerat som alltid. Hans arbete på laboratoriet, relationen till Mary Jane och de ständiga ekonomiska problemen gör att livet utanför masken fortfarande är långt ifrån enkelt. Det är just den balansen mellan vardag och superhjälteliv som länge har varit en central del av Spider-Man som karaktär, och Insomniac Games lyckas fånga den känslan förvånansvärt väl.

Berättelsen börjar relativt småskaligt men växer gradvis till något betydligt större. Peter Parker dras snabbt in i en konflikt där flera av hans mest välkända fiender dyker upp. Samtidigt introduceras nya hot som sakta men säkert förändrar situationen i staden. Insomniac har tydligt inspirerats av serietidningarnas sätt att berätta historier där flera karaktärer och konflikter vävs samman över tid. Resultatet är en berättelse som ofta känns mer genomarbetad än vad man normalt förväntar sig av ett spel i den här genren.

Men även om berättelsen fungerar bra är det egentligen en annan sak som gör Marvel’s Spider-Man så minnesvärt. Att svinga sig genom New York är nämligen helt fantastiskt. Redan efter några minuter inser man hur mycket arbete som har lagts ner på att få rörelserna att kännas naturliga. Spider-Man kastar sig fram mellan skyskraporna med en smidighet som gör att man nästan glömmer bort att det är ett spel man styr. Att ta sig från en del av staden till en annan blir snabbt något man gör för nöjes skull snarare än av ren nödvändighet.

Det är också här som spelets öppna värld verkligen kommer till sin rätt. New York är stort, levande och fyllt av små detaljer. Människor rör sig längs trottoarerna, bilar kör genom trafiken och överallt händer små saker som gör att staden känns mer levande än i många andra spel. Samtidigt är kartan full av aktiviteter som väntar på att upptäckas. Här finns allt från små brott som måste stoppas till mer omfattande sidouppdrag och samlarföremål.

Striderna är ett annat område där Marvel’s Spider-Man fungerar riktigt bra, även om inspirationen från Rocksteadys Batman-spel är ganska tydlig. Systemet bygger på ett flyt där man hela tiden växlar mellan attacker, undvikanden och olika prylar. Spider-Man rör sig betydligt mer akrobatiskt än Batman och använder ofta sin omgivning för att få övertaget i striderna. Fiender kan klistras fast vid väggar med nät, kastas runt i luften eller slås ut genom snabba kombinationer av attacker. Resultatet blir strider som känns snabba och dynamiska utan att förlora den taktiska dimensionen.

Samtidigt är äventyret inte helt utan problem. Precis som många andra öppna världar lider det ibland av att vissa aktiviteter upprepas lite för ofta. Flera sidouppdrag bygger på ganska enkla upplägg och efter ett tag börjar man känna igen strukturen. Det är dock ett problem som många spel i genren delar och eftersom själva rörelsen genom staden är så underhållande blir det sällan riktigt tråkigt.

Visuellt var Marvel’s Spider-Man imponerande när det släpptes och mycket av det håller fortfarande. Stadens enorma silhuett, de många detaljerna och Spider-Mans smidiga animationer gör att spelet ofta känns spektakulärt. Att kasta sig ut från toppen av en skyskrapa och sedan svinga vidare genom stadens gator är fortfarande lika tillfredsställande som första gången jag gjorde det.

När jag ser tillbaka på Marvel’s Spider-Man idag är det ganska tydligt varför det blev en sådan framgång när det släpptes. Insomniac lyckades inte bara skapa ett tekniskt imponerande spel utan också ett äventyr som verkligen fångar känslan av att vara Spider-Man. Kombinationen av en engagerande berättelse, underhållande strider och ett av de bästa rörelsesystemen i genren gör att spelet fortfarande känns relevant flera år senare.

Det är kanske inte ett spel som förändrar hela genren för öppna världar, men det gör nästan allt på en väldigt hög nivå. Och viktigast av allt lyckas det göra något som många Spider-Man-spel tidigare har kämpat med: det får spelaren att verkligen känna sig som stadens vänliga kvartersspindel.