Mario Tennis Fever

Partysport är i grunden en rätt vild genre. Nintendo har bemästrat denna snurriga subgenre som vann ny form av ultrapopularitet tack vare Wii Sports och nu är Mario och hans tennisgäng tillbaka i det första sportspelet till Switch 2. Oavsett om det handlar om karting, golf, fotboll, längdhopp eller tennis är receptet alltid (på det stora hela) detsamma. Simpel spelmekanik för hela familjen där en särskilt väl genomtänkt detalj gör det halvsvårt att bemästra. Detta gäller såklart i allra högsta grad för Mario Tennis Fever.

Mario Tennis Fever kretsar i mångt och mycket kring ”Fever Rackets” som är specialracketar med specialförmågor som lägger vikt på ”party”-aspekten av detta sportspel. Med specialpaddlarna i högsta hugg är Mario Tennis Fever ett regelrätt arkadspel som för tankarna till det sena 90-talets Sega-klassiker som Crazy Taxi och Samba De Amigo, med säregen grafikstil och drösvis med temporaska skiftningar i såväl spelmekanik som attacker.

Med det sagt är strategi, timing och framförallt rutin verkligen inget att fnysa åt då det finnes ett djup här mitt i all partyflärd som Nintendo är för evigt bäst på. Om du som tennisspelare i Marios nya turnering inte bemästrar överskruv, underskruv, lobb och smash blir du snart uppäten av den som gör det, och strategiskt handlar det ofta om att spela tennis effektivt och rent, med baslinjetryck och snabba nätattacker – precis som på riktigt, för att vara riktigt konkurrenskraftig.

Feber Rackets är inte ett måste här, du kan välja bort dem helt och endast spela med vanliga tennishåvar men det är när feberattackerna slängs fram som det enligt mig blir verkligt roligt, det här. Beroende på racket, karaktär och hur mycket du fyllt upp din feber-mätare kan du skicka iväg alla möjliga attacker på andra sidan nätet, inklusive röda skal, bananskal, isbomber och eldflammor – precis som i Mario Kart. Jag har spelat Feber med båda mina barn (elva och nio år gamla) och de har båda älskat det innerligt, just för att det är lätt att komma in i, ultrakulört, charmigt, simpelt men ändå djupt på helt rätt sätt.

Karaktärsgalleriet är riktigt bra också. Det finns drösvis av välkända figurer från svampriket här och en del nya. Varenda en av dem har särskilda stats, särskilda attacker och specifika styrkor/svagheter såklart, vilket skapar bredd. En rad olika spellägen tillför ytterligare variation och av dem alla har vi här hemma fastnat mest för Trial Towers som kastar in spelaren i alla möjliga utmaningar som förändras mellan varje match. Adventure Mode är bra det också, och har framförallt uppskattats av Vega som skrattat gott åt bebisversionerna av Mario och Bowser.

Rent grafiskt är det precis som Mario Kart World charmigt, färgstarkt, roligt men det är ju inget tekniskt mästerverk direkt och skillnaderna rent grafiskt mot Switch-spelet Mario Tennis Aces är verkligen inte särskilt stora. Detsamma gäller ljudet som inte direkt nyskapar eller imponerar med fräck akustik och tunga baseffekter. Många av ljudeffekterna är återanvända från förra spelet och från Mario Strikers, men det gör mig verkligen inget.

Om du letar efter ett mysigt, simpelt men ändå utmanande (för den som vill) partysportspel med båda fötterna i arkadgenren, och som passar hela familjen, är detta ett klockrent val.