Kirby and the Forgotten Land + Star-Crossed World

Kirby har alltid varit Nintendos lilla glädjespridare. Med sitt oskyldiga leende och sin omättliga aptit ser han mer ut som ett tuggummi med ögon än en hjälte som ska rädda världen. Men skenet bedrar. Genom åren har den rosa bollen gång på gång visat att han kan bära upp äventyr som kombinerar charm, kreativitet och spelglädje på ett sätt som få andra spelserier lyckas med. Kirby and the Forgotten Land var redan vid lanseringen ett av seriens största kliv framåt genom att lämna den klassiska tvådimensionella strukturen bakom sig till förmån för en tredimensionell spelvärld. På Nintendo Switch 2 får vi dessutom expansionen Star Crossed World på köpet, vilket gör paketet mer komplett än någonsin. Frågan är bara om det räcker hela vägen.

Berättelsen inleds när Kirby och Waddle Dees sugs in genom ett mystiskt dimensionshål och hamnar i en okänd värld. Det är en märklig plats där naturen långsamt tagit tillbaka övergivna köpcentrum, nöjesparker, fabriker och städer. Resultatet känns nästan som om mänskligheten packade sina väskor och glömde att släcka lampan. Waddle Dees kidnappas av den brutala Beast Pack och Kirby ger sig ut för att rädda sina vänner samtidigt som han försöker förstå vad som egentligen hänt med den märkliga civilisationen. Längs vägen möter vi välkända ansikten som King Dedede och Meta Knight, även om deras roller utvecklas på sätt som jag inte tänker avslöja här.

När grundäventyret är avklarat tar Star-Crossed World vid. Ett nytt hot dyker upp när stora kristalliknande meteoriter slår ner över världen och förändrar välbekanta områden. Expansionen använder många av grundspelets miljöer men vrider om dem till nya varianter med andra hinder, nya fiender och annorlunda pussel. Berättelsen är kanske ingen Shakespeareföreställning direkt, men den fungerar som en bra ursäkt för att ge oss fler banor och ännu fler anledningar att experimentera med spelets olika krafter. Det känns mer som ett ordentligt extrakapitel än en liten bonus och passar fint in i helheten.

Det första som slår mig när jag börjar spela är hur mycket inspiration som hämtats från Super Mario Odyssey. Upplägget med relativt öppna banor fyllda av hemligheter, samlarföremål och alternativa vägar känns bekant. Samtidigt finns tydliga spår av Super Mario 3D World i hur banorna är uppbyggda kring kortare sektioner med ett tydligt mål i sikte. Resultatet blir en blandning som fungerar förvånansvärt bra. Kirby får friheten att utforska utan att speltempot någonsin tappar fart. Det är som att Nintendo låtit Mario låna ritblocket medan Kirby fick välja färgpennorna.

Den stora spelmekaniken är fortfarande Kirbys klassiska förmåga att svälja fiender och kopiera deras krafter. Här finns allt från svärd och bomber till eld, is, hammare och tornados. Skillnaden mot tidigare spel är att varje kraft känns betydligt mer användbar i ett tredimensionellt perspektiv. Du kan välja att rusa fram med ett enormt svärd, hålla avstånd med bomber eller frysa fiender för att skapa tillfälliga plattformar. HAL Labs uppmuntrar dig hela tiden att hitta en spelstil som passar dig bäst och det uppskattar jag verkligen.

Den kanske största nyheten är Mouthful Mode där Kirby bokstavligen sväljer föremål som är alldeles för stora för honom. Resultatet ser lika absurt ut som det låter. Plötsligt kör du omkring som en bil och kan meja ner väggar eller köra genom hinder. I nästa stund spänner Kirby ut sig runt en gigantisk glödlampa för att lysa upp mörka rum eller förvandlas till en enorm vattenballong som sprutar vatten över glödheta ytor. Min personliga favorit är fjäderformen där Kirby skjuts högt upp i luften och sedan landar med kraft för att slå sönder marken. Det är så dumt att det blir genialiskt. Hela konceptet känns ungefär som om någon på Nintendo tappade ett anteckningsblock fullt av tokiga idéer på golvet och bestämde sig för att använda precis allihop.

Bandesignen är helt klart den stora stjärnan i äventyret. Nästan varje bana introducerar nya idéer eller små överraskningar. Ena stunden smyger du genom ett övergivet köpcentrum där naturen vuxit genom butiksgolven och i nästa springer du genom ett vinterlandskap eller en nöjespark som fortfarande blinkar trots att ingen varit där på åratal. Det finns en ständig vilja att variera miljöerna och ge spelaren något nytt att upptäcka. De gömda uppdragen i varje bana gör dessutom att man gärna spelar om nivåerna för att hitta missade hemligheter eller rädda fler Waddle Dees.

Just Waddle Dees fyller också en viktig funktion utanför själva banorna. Varje räddad invånare hjälper till att bygga upp Waddle Dee Town som successivt förvandlas från en ödslig plats till en levande liten stad. Det här är ett väldigt charmigt system eftersom man hela tiden känner att framstegen faktiskt betyder något. Nya byggnader öppnas, fler aktiviteter blir tillgängliga och staden känns mer levande ju längre man spelar. Här kan du bland annat fiska, besöka kaféet, delta i turneringar i Colosseum och låsa upp flera andra funktioner som ger spelet betydligt mer innehåll än man först kan tro. Jag fastnade betydligt längre än jag tänkt bara för att jag ville se vilken byggnad som skulle dyka upp härnäst.

En annan uppskattad nyhet är möjligheten att uppgradera sina krafter. Genom att samla material och besöka Waddle Dee Town kan man förbättra sina favoritförmågor till betydligt starkare versioner. Eld blir kraftfullare, svärdet utvecklas och flera attacker får helt nya egenskaper. Det här gör att man faktiskt får en anledning att hålla fast vid sina favoriter istället för att ständigt byta kraft så fort något nytt dyker upp. Samtidigt skapas en liten rollspelskänsla där man investerar i sin egen spelstil. Det är kanske inget djupt system, men det tillför precis lagom mycket variation för att hålla intresset uppe.

Grafiskt imponerar Kirby and the Forgotten Land också mer än vad jag hade väntat mig. På Nintendo Switch 2 flyter allting på betydligt bättre än originalversionen och den högre upplösningen gör att de färgglada miljöerna verkligen kommer till sin rätt. Ljussättningen är stundtals riktigt snygg och flera av miljöerna känns nästan förvånansvärt detaljerade för ett Kirby-spel. Visst finns det enklare texturer här och där, men helhetsintrycket är starkt. Den postapokalyptiska världen lyckas samtidigt kännas både sorglig och mysig, vilket är en kombination jag inte trodde skulle fungera så bra.

Innehållsmässigt finns det verkligen mycket att göra. Förutom huvudkampanjen och Star-Crossed World väntar extrabanor, Colosseum, jakt på Waddle Dees, samlande av figuriner, uppgraderingar av krafter och en rad olika utmaningar. Jag klarade allt som utvecklarna hade att erbjuda förutom att samla samtliga Waddle Dees, Starlies och figuriner och landade ändå på omkring femton timmar. För den som vill se hundraprocentsskärmen finns det betydligt fler timmar att hämta. Det känns generöst och framför allt varierat.

Tyvärr finns det också flera saker som hindrar Kirby från att nå den absoluta toppen. Den största besvikelsen är att många av krafterna aldrig får den uppmärksamhet de förtjänar. Nintendo har lagt tid på att skapa en lång rad roliga förmågor men banorna känns sällan designade kring dem. Ofta fungerar nästan vilken kraft som helst lika bra och därför försvinner känslan av att verkligen behöva tänka taktiskt. Jag hade gärna sett fler sektioner där en specifik kraft verkligen fick glänsa eller där man uppmuntrades att experimentera på ett mer genomtänkt sätt.

Ett annat irritationsmoment är hur utvecklarna hanterar sina dolda uppdrag i banorna. Varje nivå innehåller extra utmaningar som belönar dig med fler Waddle Dees, men flera av dem avslöjas först efter att du redan klarat banan. Det innebär att du många gånger tvingas spela om en nivå bara för att upptäcka att spelet egentligen ville att du skulle besegra en specifik fiende med en viss kraft eller utföra någon annan handling som det aldrig gav minsta antydan om. Hade utmaningarna varit synliga från början hade det uppmuntrat till planering och experimenterande. Nu känns det istället som att Hal Labs ibland straffar spelaren för att man inte råkade läsa deras tankar. Att behöva spela om en bana för att lösa en utmaning man faktiskt inte hade någon rimlig möjlighet att känna till känns mer onödigt än motiverande.

Bossarna är också lite av en blandad kompott. Flera av dem är roliga första gången men återanvänds sedan om och om igen med små variationer. Visst blir de ibland snabbare eller får nya attacker, men känslan av déjà vu infinner sig ganska snabbt. Det blir ungefär som att gå på släktmiddag och inse att någon återigen ställt fram samma potatissallad som de gjort de senaste fem åren. Den är fortfarande god, men överraskningen har försvunnit.

Striderna fungerar dessutom inte alltid optimalt i tre dimensioner. Kameran gör ett bra jobb större delen av tiden men när flera fiender attackerar samtidigt blir det stundtals rörigt. Det kan vara svårt att avgöra exakt var attacker träffar och vissa projektilbaserade krafter känns mindre precisa än de borde vara. Problemen är sällan stora nog att skapa frustration, men de dyker upp tillräckligt ofta för att jag ska reagera på dem.

Den absolut största invändningen är dock svårighetsgraden. Kirby-spel har alltid varit tillgängliga, men här går det nästan till överdrift. Jag dog inte en enda gång under hela kampanjen, trots att jag spelade igenom både grundspelet och expansionen. Det säger en hel del. Det bjuds visserligen på extra utmaningar och Colosseum innehåller tuffare strider, men själva huvudäventyret saknar nästan helt motstånd. För yngre spelare är det säkert perfekt, men jag hade gärna sett ett svårare alternativ redan från början. När man besegrar den ena bossen efter den andra utan att ens behöva använda reservföremål försvinner en del av spänningen.

Samtidigt är det svårt att inte charmas av helheten. Kirby and the Forgotten Land lyckas få mig att le oftare än många betydligt större produktioner. Kombinationen av fantasifull bandesign, kreativa förvandlingar, mysig atmosfär och mängder av innehåll gör att det nästan alltid finns något nytt att upptäcka. Star Crossed World bygger vidare på samma styrkor och känns som en naturlig fortsättning snarare än ett snabbt ihopslängt tillägg. Visst hade jag önskat större utmaning, fler unika bossar, tydligare information om nivåernas dolda utmaningar och banor som utnyttjade spelets många krafter bättre, men det förändrar inte att det här fortfarande är ett väldigt underhållande äventyr. Det är kanske inte den perfekta resan för Kirby, men det är utan tvekan en resa som är väl värd att följa med på, även om den ibland håller spelaren lite väl hårt i handen.