Kena: Bridge of Spirits

När jag först såg Kena: Bridge of Spirits var det svårt att inte ryckas med av intrycket. Det var en av de där titlarna som direkt stack ut i mängden och jag minns hur trailern nästan kändes som en animerad film snarare än ett spel. Många började snabbt prata om det som en slags teknisk uppvisning för vad Playstation 5 kunde klara av, och i väntan på konsolen hann förväntningarna byggas upp rejält. Nu, inför den kommande uppföljaren, har jag återvänt till äventyret för att se hur det håller idag och om det fortfarande bär upp den där första magin.

Det dröjer inte länge innan jag påminns om varför Ember Labs projekt väckte så mycket uppmärksamhet från början. Bara att röra sig genom de täta skogsmiljöerna och de övergivna byarna är fortfarande en upplevelse i sig. Jag kliver in i rollen som Kena, en Spirit Guide som hjälper själar som fastnat mellan liv och död. Hon anländer till en plats som till synes är övergiven men som snart visar sig vara fylld av små andeväsen och en mörk röta som spridit sig genom världen. Med sin stav som främsta verktyg ger hon sig ut för att rena områdena och hjälpa de själar som fortfarande är kvar.

Berättelsen i Ember Labs äventyr är fortfarande ganska rak och enkel i sin struktur. Den försöker inte vara mer komplex än den behöver och håller sig till ett upplägg som är lätt att följa för alla typer av spelare. Det gör att upplevelsen fungerar bra som ett mer avslappnat äventyr, men det innebär också att den sällan överraskar. Vid den här återkomsten märker jag tydligt att vissa känslomässiga ögonblick inte riktigt når hela vägen fram, även om intentionen finns där.

En del av det som fortfarande sticker ut är presentationen, både på gott och ont. Mellansekvenserna är förrenderade och körs i 24 bilder per sekund, vilket blir extra tydligt när själva upplevelsen flyter på i 60 bilder per sekund i prestandaläget. Kontrasten gör att övergångarna mellan interaktivt spelande och filmiska sekvenser ibland känns lite ryckiga och det bryter helheten mer än det förstärker den.

Röstskådespeleriet är också ojämnt. Vissa karaktärer fungerar helt okej medan andra levererar sina repliker på ett mer återhållsamt sätt. Det gör att vissa scener, som hade kunnat bära mer känslomässig tyngd, istället blir ganska platta i sin leverans.

Stridssystemet i Kena: Bridge of Spirits är fortfarande det som känns mest problematiskt. Upplägget påminner om moderna actionspel som God of War där man använder lätta och tunga attacker, pareringar och undanmanövrar, samtidigt som nya förmågor låses upp successivt. I teorin finns en grund som borde kunna fungera bra, men i praktiken känns konfrontationerna ofta förenklade. Det räcker alltför ofta med att bara mata på med grundattacker tills fienden faller. Känslan i slagen saknar ibland tyngd och responsen från träffarna blir inte riktigt så tydlig som den borde vara. Även ljudbilden bidrar till det här intrycket eftersom effekterna är ganska försiktiga och både Kena och fienderna ofta känns ovanligt tysta i strid. Resultatet blir att striderna saknar den där kraften som hade kunnat göra dem mer engagerande.

Samtidigt är det tydligt att Ember Lab redan här visade en enorm styrka när det gäller animation och visuell design. Rörelserna är mjuka och världen är genomarbetad in i minsta detalj. Det märks dock att studion vid den här tiden fortfarande var relativt ny inom spelutveckling eftersom spelmekaniken inte riktigt når upp till samma nivå som det visuella uttrycket.

Det som däremot håller allra bäst vid en återkomst till Kena: Bridge of Spirits är utforskandet. Det är fortfarande väldigt lätt att dras in i världen och vilja leta efter varje liten avstickare. Miljöerna är fyllda med små pussel, gömda vägar och hemligheter som gör att det alltid känns som att det finns något mer att upptäcka. När nya förmågor låses upp blir det dessutom naturligt att återvända till tidigare områden, vilket gör att världen känns sammanhängande och levande.

De små Rot-varelserna bidrar också starkt till upplevelsens charm. De är enkla men otroligt effektiva som följeslagare och samlingen av hattar och små uppgraderingar till dem ger världen en extra dos personlighet som gör att det är lätt att fastna i detaljerna. Under min genomspelning stötte jag fortfarande på några tekniska problem, även om Ember Labs äventyr i dag är mer stabilt än vid lansering. Några mindre buggar och kamerakonstigheter dök upp, men inget som helt förstörde helheten. Däremot påminde de mig om att titeln aldrig varit helt fri från sådana störningar.

När jag nu har återvänt till Kena: Bridge of Spirits inför uppföljaren är det tydligt att helheten fortfarande håller ihop bättre än jag kanske mindes. Striderna är fortfarande svagare än resten av upplevelsen, men världen, atmosfären och utforskandet bär helheten långt. Det finns en tydlig värme och ett engagemang i designen som gör att det fortfarande är lätt att tycka om resan.

Som debutspel för Ember Lab är detta fortfarande imponerande. Det är inte ett perfekt äventyr och det når inte riktigt hela vägen när det gäller spelmekanik, men det har en identitet som är svår att ignorera. Med en speltid på omkring tio timmar beroende på hur mycket man utforskar känns det fortfarande som ett lagom långt äventyr att återvända till. Efter den här återkomsten landar jag i samma känsla som jag kände första gången, fast mer nyanserad. Det är en titel som inte riktigt når sin fulla potential, men som ändå levererar en upplevelse som är både vacker och minnesvärd.