Final Fantasy VII Remake Intergrade

Det har snart gått tre decennier sedan spelare för första gången klev av tåget i Midgar och mötte Cloud Strife i det som skulle bli ett av rollspelsgenrens mest inflytelserika äventyr. Final Fantasy VII har sedan dess fått en nästan mytisk status och räknas fortfarande som ett av de mest älskade spelen i hela serien. När Square Enix till slut annonserade att de arbetade på en fullständig nyversion var entusiasmen enorm, men samtidigt fanns det också en viss oro. Att återvända till ett så ikoniskt spel innebär nämligen en risk. Förändrar man för mycket riskerar man att förstöra det som gjorde originalet speciellt, men gör man för lite kan resultatet kännas onödigt.

Den här nytolkningen väljer en ganska intressant väg mellan dessa två ytterligheter. Istället för att försöka återskapa hela originalet på en gång har utvecklarna valt att expandera berättelsen kraftigt och låta spelet fokusera helt och hållet på Midgar. I originalet fungerade den delen mest som en introduktion innan äventyret verkligen tog fart, men här har den istället byggts ut till ett fullskaligt rollspel. Det innebär att miljöerna är betydligt större och mer detaljerade än tidigare, men också att karaktärerna får betydligt mer utrymme att utvecklas.

Berättelsen kretsar som bekant kring legosoldaten Cloud Strife som anlitas av motståndsgruppen Avalanche. Gruppen leds av den temperamentsfulle Barret Wallace och deras mål är att stoppa energijätten Shinra som utvinner planetens livskraft för att driva sin industriella stad. Clouds motivation är från början ganska enkel eftersom han mest bryr sig om betalningen, men när han återförenas med sin barndomsvän Tifa börjar han sakta dras djupare in i konflikten. När han senare möter blomsterförsäljaren Aerith börjar också hans mystiska förflutna göra sig påmint och berättelsen får en mer personlig dimension.

En av de största förändringarna jämfört med originalet är stridssystemet. Där originalspelet byggde helt på turbaserade strider har Square Enix här valt att skapa något mer dynamiskt. Striderna sker i realtid där man kan röra sig fritt, attackera fiender direkt och växla mellan sina lagkamrater under stridens gång. Samtidigt finns fortfarande ett taktiskt lager kvar genom en mätare som fylls upp när man slåss. När den är tillräckligt fylld kan man pausa tempot och välja specialattacker, magi eller föremål i lugn och ro. Resultatet är ett system som känns betydligt mer modernt men ändå lyckas behålla en känsla av strategi.

Det som verkligen gör striderna så underhållande är hur olika karaktärerna känns att spela som. Cloud kan växla mellan snabba attacker och tyngre slag medan Barret istället fokuserar på kraftfulla distansattacker. Tifa är betydligt mer rörlig och aggressiv i sitt sätt att slåss och när man lär sig växla mellan dem uppstår ett väldigt dynamiskt tempo i striderna. Lägg därtill att det klassiska stagger-systemet, som introducerades i Final Fantasy XIII, har vävts in på ett smart sätt. Genom att hitta fienders svagheter och pressa dem tillräckligt hårt kan man få dem ur balans och öppna upp för kraftfulla attacker som snabbt vänder striden till spelarens fördel.

Materiasystemet gör också en efterlängtad comeback och fungerar ungefär som fans av serien förväntar sig. De färgglada kulorna kan fästas på vapen och utrustning och ger karaktärerna nya magiska förmågor eller passiva bonusar. Det innebär att man hela tiden kan experimentera med olika kombinationer och skapa laguppställningar som passar ens egen spelstil. Dessutom finns möjligheten att kalla in de klassiska summons-varelserna som Ifrit och Shiva under striderna. Dessa gudalika varelser slåss då vid din sida under en begränsad tid och kan ofta avgöra de mest intensiva striderna.

Midgar känns också mer levande än någonsin tidigare. När en av makoreaktorerna exploderar möts man av invånare som sörjer sina förluster, diskuterar vad som hänt eller helt enkelt försöker fortsätta sina vardagsliv. Många av dessa dialoger är helt frivilliga att lyssna på men bidrar till att skapa en stark känsla av närvaro. Det är lätt att dröja sig kvar i stadens olika distrikt och bara lyssna på vad människor runt omkring pratar om.

Final Fantasy VII Remake Intergrade är dessutom fyllt av aktiviteter vid sidan av huvudberättelsen. Sidouppdragen är kanske inte alltid de mest avancerade och handlar ofta om att hjälpa invånare med mindre problem eller besegra monster i närheten. Samtidigt fungerar de som välkomna pauser från den mer dramatiska huvudhistorien och belönar spelaren med både utrustning och ny materia. För den som vill finns också flera minispel, ett colosseum där man kan testa sina stridskunskaper och olika utmaningar som ger ytterligare variation i äventyret.

Visuellt är spelet ofta oerhört imponerande. Vissa miljöer är så vackra att man nästan stannar upp för att bara ta in utsikten över Midgars enorma stålkonstruktioner. Samtidigt finns det tillfällen där grafiken inte riktigt håller samma nivå. Ibland dyker utsmetade texturer upp och vissa bakgrundsfigurer känns betydligt enklare modellerade än huvudkaraktärerna. Det är inget som förstör upplevelsen, men kontrasten kan ibland vara ganska tydlig.

Musiken är däremot svår att klaga på. Många av Nobuo Uematsus klassiska melodier har arrangerats om och presenteras i nya versioner som lyckas fånga samma känslor som i originalet. När välbekanta teman börjar spelas är det svårt att inte känna hur nostalgivågen sköljer över en. Samtidigt finns också flera nya arrangemang som ger äventyret en mer modern ljudbild.

Trots att detta bara är den första delen av en större berättelse känns äventyret förvånansvärt omfattande. Huvudhistorien kan klaras på runt tjugo timmar men den som vill utforska allt kan utan problem lägga betydligt mer tid än så. Det märks att Square Enix har lagt stor vikt vid att göra Midgar till en betydligt mer utvecklad plats än tidigare, och resultatet är ett rollspel som känns både stort och innehållsrikt.

När jag spelade Intergrade-versionen på Playstation 5 blev det tydligt hur mycket helhetsupplevelsen lyfts av den tekniska uppdateringen. 60 bilder per sekund i performance-läget gör striderna ännu mer responsiva och laddningstiderna är i princip obefintliga, vilket gör att allt flyter på betydligt bättre än tidigare. Det märks också hur mycket ljussättning och texturer har förbättrats, och Midgar känns ännu mer levande och detaljerad än i originalversionen. För mig gjorde det här att hela upplevelsen kändes mer polerad och sammanhängande.

Det jag också uppskattade med Intergrade var Yuffie-episoden som följer med. Den känns som ett riktigt bra komplement till huvudspelet och har ett helt annat tempo som gör den väldigt lätt att fastna i. Striderna med Yuffie är mer rörliga och lekfulla, och det ger en annan känsla jämfört med Clouds tyngre strider. Samtidigt känns det som att den här delen också bygger vidare på världen på ett sätt som inte bara känns som extra innehåll, utan som något som faktiskt tillför något till helheten och gör paketet ännu mer komplett.

När allt kommer omkring är det svårt att inte imponeras av vad Square Enix har åstadkommit här. Final Fantasy VII Remake lyckas modernisera ett av spelhistoriens mest älskade äventyr utan att förlora den själ som gjorde originalet så speciellt. Striderna är fantastiskt underhållande, karaktärerna mer levande än någonsin och Midgar känns som en plats man faktiskt vill tillbringa tid i. Det här är därför inte bara en nostalgisk återresa för gamla fans, utan också ett utmärkt sätt för nya spelare att upptäcka varför just det här äventyret har blivit så legendariskt.