Fields of Mistria

I varje recension, kommentar, inlägg, podcastavsnitt eller videoklipp som rör Fields of Mistria kommer någon påtala att ”det är exakt som Stardew Valley!”, och vi kan väl därför få den saken överstökad redan i det inledande stycket i den här recensionen: Ja, Fields of Mistria är exakt som Stardew Valley. Det är korrekt. Fields of Mistria hade inte existerat utan Stardew Valley. Men, om man spelade Harvest Moon redan till Super Nintendo så vet man också att Stardew Valley var och är exakt som Harvest Moon, om än mycket mer finessrikt, med mer djup, mer variation och större fokus på relationerna som spelaren kan bygga upp genom att existera i och interagera med världen, men då bör det naturligtvis också poängteras att Stardew Valley faktiskt lanserades i en tid när den gamla skolans Harvest Moon inte längre gjordes.

Nu görs de däremot, ska gudarna veta. Stardew Valley (som för övrigt fortsätter uppdateras av Eric Barone och company på hyfsat regelbunden basis med nytt innehåll och ännu mer att upptäcka och göra) är fortfarande herre på farming simulator-täppan, men för den som vill spela annat i genren finns nu ett utbud vars rena mängd börjar dra åt det absurda. Det skulle nu, 2026, gå att göra en helt oironisk topplista över de topp 100 bästa farming simulator-spelen, och det hade varit en helt otänkbar verklighet för tio år sedan när genren sedan länge var död och begraven.

Ändå lyckades Fields of Mistria få ett ganska rejält genomslag när det släpptes som early access-titel på Steam för två år sedan. Jag testade det redan då och slogs av 1.) hur extremt likt det är Stardew Valley och 2.) hur lätt jag ändå fastnade i loopen och fann mig själv nyfiken på vad varje morgon hade att bjuda på. Jag gick ut och vattnade grödorna, donerade mineraler, blommor, fiskar och insekter till museet, tjänade pengar och byggde en allt effektivare och tjusigare bondgård. På många sätt var det som att uppleva Stardew Valley för allra första gången igen, och det, i sig, är ju inte så dumt. Samtidigt märkte jag, dag för dag, att det finns små egenheter här som trots allt ger Fields of Mistria en egen identitet. Sen bestämde jag mig för att lämna early access och lade Fields of Mistria i en liten hype-gryta som jag ställde på medelvärme med lock…

…och nu är det alltså dags igen, två år senare. Fields of Mistria äntrar 1.0, full release, och vansinnet har dragit igång på allvar. För det vet ju alla som fastnat i en lyckad farming sim-vinkelvolt, att det inte rör sig om något annat än ett regelrätt beroende, och frågan är om den berömda bara en dag till-effekten någonsin har varit såhär stark?

Det är nämligen otroligt enkelt att förlora sig i Fields of Mistria. Det känns så bra, så bra i magen att göra rent och snyggt på bondgården, att spara ihop till en stor ladugård och fylla den med kor, att gräva ut och plantera en liten plätt blommor intill huset så att jag kan gå förbi Celine varje dag och göra henne glad, att kämpa sig allt djupare ned i gruvan för att sedan dyka upp igen, långt efter att solen gått ned, med en näve material som jag kan tillverka ännu bättre verktyg av.

Allt är så smidigt, så smidigt. Många av frustrationsmomenten från just Stardew Valley är borta. Du som någon gång försökt promenera hela vägen till smeden Clint bara för att upptäcka att han precis exakt i denna sekund stänger för dagen och går ut genom dörren kan exempelvis glädja dig åt att dörrarna (för det allra mesta) står olåsta i Fields of Mistria. Här är det bara att lägga pengarna på disken och ta vad du vill ha, även om det är tidig morgon eller kväll.

Någon Clint (eller snickaren Robin) behövs förresten inte (förlåt Clint och Robin!) ens i Fields of Mistria. Här kan du istället göra dina egna vapen, verktyg, möbler, smycken och inredningsdetaljer. Du kan förstås också laga din egen mat, fiska din egen fisk, brygga ditt eget kaffe, samt simma i havet och sjöarna och dyka efter skatter, djur och gamla reliker. Vad du än gör belönas du konstant med experience points som du sedan kan använda för att uppgradera din karaktär. Rollspelselementen sitter som ett smäck, adderar ett extra lager till loopen och passar dessutom väldigt bra med det faktum Fields of Mistria lutar sig mycket, mycket kraftigare åt fantasy-hållet än vad Stardew Valley (eller för all del Harvest Moon) någonsin gjorde. Det handlar kanske inte om någon renodlad fantasy-värld ala Rune Factory, men det drar åt det hållet. Karaktären Juniper driver till exempel ett badhus i staden men är samtidigt alldeles uppenbart en häxa som flyttat hit för att det finns någon form av magisk energi i området – och det är genuint spännande att se vart hennes berättelse tar vägen samtidigt som huvudstoryn vecklar ut sig.

På tal om det så är Mistria en levande stad fylld av genuint charmiga och intressanta karaktärer som samtliga har fullt upp på dagarna. Vi har till exempel Junipers eviga konkurrent i form av läkaren Valen, vilket innebär att vi har en ständig kamp mellan naturläkemedel/magi och vanlig, traditionell medicin. Vi har borgmästaren Adeline som aldrig tar en sekund ledigt och blir genuint glad över att få papper i present (så att hon kan fylla i fler formulär på sin clipboard). Vi har den resande köpmannen Balor som tycks ha något mystiskt för sig då han försvinner i tid och otid och återkommer med märkliga saker till salu. Vi har de tre barnen Dell, Luc och Maple som alla är unika på sitt sätt, men som har gemensamt att de ingår i ”The Dragonguard” (som egentligen bara är en liten klubb skapad av barnen själva, men som de tar på högsta allvar).

Kärleken till karaktärerna växer fram sakta men säkert, men för mig såldes illusionen av att det här är en genuint levande plats, som existerar även när jag inte är där, in på allvar när jag insåg att så gott som alla Mistrias invånare samlas och ses i stadens värdshus på fredagskvällar. Där spelar ett gäng Dungeons & Drama (japp), andra spelar poker och ytterligare ett gäng hänger i baren. Barnen (The Dragonguard) planerar någon slags intrikat heist som alltid skjuts upp av en eller annan anledning, och den vanligtvis svinotrevliga smeden March dricker för mycket och sprider plötsligt sin kärlek till höger och vänster. Samtliga karaktärer interagerar med varandra på daglig basis och jag lär mig sakta, sakta att älska den här platsen.

Det finns likheter mellan Fields of Mistria och Stardew Valley som är så slående att det ibland nästan blir märkligt. Att min gård är placerad precis bredvid en annan, bättre bondgård är ett exempel. Att spelets gruva funkar på exakt samma sätt, där det gäller att hacka stenar för att ta sig ner till nästa lager samtidigt som man slåss mot monster, är ett annat. Relationssystemet bygger på hjärtan som fylls i och låser upp nya scener, djuren behöver omsorg, klappar och mat även på vintern för att fortsätta vara nöjda och producera råvaror, det finns en praktisk låda i vilken man kan lägga allt man vill ha sålt vid dagens slut och… ja, väldigt mycket är sig väldigt likt.

Jag letar därför med ljus och lykta efter någon slags stor förändring – ett plötsligt skifte i berättelsen som kastar ut Fields of Mistria i en annan riktning – som aldrig kommer. Istället visar Fields of Mistria upp sig långsamt, lite i taget, tills det faktiskt står där och ser ut som något eget. Det bara smyger sig på.

Det är svårt att ringa in karaktär, men Fields of Mistria har det. Även om man kan höra Eric Clapton, B.B. King och Stevie Ray Vaughan i John Mayers gitarrspel, så är det ju omöjligt att hävda något annat än att Mayer är en gitarrist som minst sagt tål att lyssnas på, om du förstår vad jag menar.

Och plötsligt dyker ett roligt litet tankeexperiment upp i huvudet. Tänk om man aldrig spelat en farming sim, någonsin? Ta mina barn som exempel. Vad skulle jag sätta i deras händer? Kynseed? Littlewood? Forager? Graveyard Keeper? Story of Seasons? Doraemon? Harvest Moon? Stardew Valley? Nej, det skulle nog, faktiskt, när allt kommer omkring, vara Fields of Mistria. Visst, den spelmekaniska balansen (ekonomin) är väl i det närmaste perfekt i flera av exemplen jag nyss rabblade upp och musiken blir aldrig riktigt så härligt visselvänlig som den Eric Barone komponerade till Stardew Valley, men själen lever upp som allra mest i Mistria, och för mig är det viktigare än något annat.