Empulse

1047 Games hymlar inte med att de mer än gärna stjäl från andra spel. Splitgate var aldrig något mer än en kombination av estetiken och vapenkänslan/tempot från Halo med portalerna från Portal. Och det fungerade riktigt bra tack vare ett dedikerat, passionerat indieteam som inte ville något annat än att utveckla sitt drömspel. Empulse är deras nya titel, och det är väl även det en rätt uppenbar stöld. För ja… Du vet ju vad Pablo Picasso en gång sade. ”Good artists copy, great artists steal.”

Empulse är 80% Titanfall, 16% Call of Duty och 4% Splitgate. Det är ett early access-multiplayerspel där fyra spelare tar sig an ett fiendelag på fyra spelare inom tighta, trånga banor dränkta i vertikalitet och där båda lagen får chans att aktivera en uppgradering i form av en körbar jätte-mechrobot. Den som pangar ned sina motspelare bäst, mest och med högst tempo, får nyckeln till jätteroboten som med sina dubbla armkanoner såklart kan plöja ned fiendelaget som om de vore pappfigurer. Utöver detta har varje spelare en änterhake som krävs för att ta sig runt på de ofta lika höga som breda kartorna. Tanken är att du ska flyga runt mycket mer än vad du springer och den som vill bli riktigt bra i Empulse, gör smartast i att träna på att knyta ihop änterhake-svingande med väggspringande dödsmanövrar.

När det fungerar är såklart belöningen stor. Det känns precis som i Titanfall väldigt berusande att hoppa mellan hus utan att någonsin nudda marken, panga ned förbiflygande motspelare, norpa kröken på huset rakt fram, kasta sig framåt och medan ens karaktär slungas genom luften ovanför motspelarna, ladda om och upprepa. Till skillnad från studions förra spel; Splitgate: Arena Reloaded, går Empulse snabbt. Det är snabbt som Call of Duty: Black Ops 7 och högflygande som Titanfall. Inget för den campande Counter-Strike-fanatikern, direkt.

Designmässigt, rent estetiskt, har 1047 Games norpat det mesta från Mirror’s Edge inklusive arkitektur, användning av platta, enfärgande scifi-texturer, kontrasterande pastellfärger och utsmyckning i form av neongula skyltar och murgröna. Det ser ganska ofta nästan exakt ut som ”The City” från Faiths helsvenska parkour-äventyr och det finns även delar av framförallt wallrun-mekaniken som känns som det gör i Mirror’s Edge. Återigen – 1047 Games grundidé gällande spelskapande är bevisligen att norpa mer än att försöka uppfinna hjulet på nytt, och det har jag i grund och botten noll problem med.

Jag har heller inga egentliga problem med spelmekaniken och de olika funktionerna. Det är skoj att flyga runt, jag gillar hur solid änterhaken och väggkutandet känns och jag gillar framförallt vapenkänslan. 1047 Games har ju i åratal kopierat Bungies synsätt på ”gunplay” och även här finns det vissa små delar som känns som om det är Master Chief som avfyrar medan merparten av vapenkänslan för tankarna till Call of Duty: Black Ops. Matcherna är korta, superintensiva och balansen mellan time-to-kill och eldhastigheten i sig är bra. Det märks att utvecklarna jobbat stenhårt på att ratta in den helt rätt.

Utöver det fungerar servrarna bra med grymt fin ping och ticrate som överträffar allting som har ”Call” och ”Duty” i titeln. Jag gillar progressionssystemet och jag gillar de nya vapnen som tillkommit under early access-fasen. Det finns dock bekymmer som jag inte avser att blunda för. Mech-grejen blir precis som i Titanfall snabbt trist enligt mig då den bara känns som en enformig gimmick. Jag är heller inte särskilt positivt inställd till den mängd aim assist som konsolspelarna bevisligen får, här. Det är så pass drastiskt balanserat (eller obalanserat) att det nästan känns som om utvecklarna mer eller mindre säger att ingen med mus/tangenter bör spela det här eftersom konsolspelarna har sånt gräsligt rejält övertag.

Jag kan heller inte riktigt komma från att Empulse, till skillnad från Splitgate, saknar själ. Medan studions andra två actionpartyn har en egen identitet och känns ombonande, genomarbetade och unika trots att upplägget och spelmekaniken är plagierad, är Empulse mer dött, ihåligt och opersonligt. Jag får hela tiden när jag spelar känslan av att man på relativt kort tid satt ihop ett spel med kontrasterande gameplay i förhållande till det långsamma Splitgate, för att attrahera en annan målgrupp, och den känslan är inte särskilt positivt laddad för egen del. Det finns väldigt lite kärlek här, väldigt lite charm och väldigt lite originalitet. Med det sagt är Empulse såhär långt en habil actionupplevelse med välsvarvad spelmekanik.