EA Sports UFC 6

Nu såhär i efterhand har jag maximal förståelse för att EA Sports slutat utveckla NBA-spel, lagt ned Fight Night-följetongen samt väntat tre år mellan UFC 5 och det här spelet. Orsaken utgörs ju såklart av utmaningar och svårigheter i att på ett naturtroget, realistiskt vis simulera sporter dränkta i komplicerade moment, rörelser, regler, upplägg och utfall. Att simulera sport är svårt, och att EA Sports lyckats förvalta deras fotbolls, golf, ishockey- samt amerikansk fotboll-spelserier från det tidigare 90-talet till nu, är värt en ytterst spontan golfapplåd.

EA tog över UFC-licensen för 12 år sen och då från japanska Yukes som i THQ-regi utvecklade ett antal ganska lyckade porträtt av en väldigt våldsam, väldigt händelserik och mångfacetterad sport där alla världens olika kampsportsstilar blandas ihop till en enda stor röra av grepp, kast, slag, sparkar, svett, blod, brutna lemmar och blåslagna mellangärden. Jag har fram till nu varit mest förtjust i UFC Undisputed 2010 som enligt mig lyckades allra bäst med att blanda realistisk simulering med en förhållandevis lättsam introduktion och överskådlig spelmekanik. EA Sports har lyckats mindre väl under sina 12 år men skam den som ger sig, såklart. UFC 6 är här, och ska enligt utvecklarna själva vara tidernas mest verklighetstrogna och detaljerade MMA-simulering.

Det första som slår mig när jag börjar spela UFC 6 är att EA Vancouver äntligen arbetat in de olika UFC-stjärnornas individuella stilar i själva fighterna. Det fanns små, ofta obetydliga tendenser till detta i tidigare spel men först här känner jag till fullo igen Chuck Liddells ikoniska överhandshöger på samma sätt som jag ser hur utvecklarna prickat in Dustin Poiriers stance, hans slagkombinationer och effektiva guard, i hans rörelsemönster. Detta är såklart en förbättring, men det är trots detta inte i närheten av så utbrett och pricksäkert som det borde vara år 2026.

Mitt huvudsakliga problem med UFC 6 och så även med samtliga av EA:s föregångare är att framförallt kickboxningen upplevs som styltig stel och robotaktig. Jag begriper såklart att det är väldigt, väldigt svårt att hitta ett mer utbrett flyt och en följsamhet i ett strikingsystem så detaljerat och innehållsrikt som detta i grunden är, men det är samtidigt så att Yukes lyckades bättre redan 2009 med just den biten än vad EA gör här, och det säger såklart massor. Max Holloway, till exempel, kan enkelt gå från en krok till en uppercut, ta ett halvsteg bakåt och avsluta med en rak höger – utan problem, men det ser inte följsamt ut och det känns framförallt inte följsamt.

Detsamma gäller transition-delen, där man går från striking till grappling och avser att plocka ned sin motståndare. Den tekniska insikten har EA, absolut, och såväl ”single leg takedowns” som ”double legs” ser riktiga ut, men det känns lite som att fightas i en telefonkiosk och när Georges St-Pierre rör sig från en superman-punch till en nedtagning, ger spelet mig en känsla av gammal styltighet snarare än modern följsamhet. Animationerna avbryts sällan, istället blir de sega som sirap och jag upplever ibland inte att jag riktigt har full kontroll över min fighter.

Med det sagt så sitter smockorna mer stabilt den här gången. Samtliga slag och sparkar nyper i på ett annat sätt, gör mer skada och via bättre reaktionsanimationer och smartare användning av den haptiska funktionen i DualSense, känns det som om det gör ondare än någonsin. Detta är naturligtvis en bra sak, en klar förbättring tillsammans med det nya systemet för hur ansikten rivs upp, blöder och blodar ned såväl handskar som motståndare och octagonens sponsortäckta matta.

Jag gillar även ljussättningen och inramningen här. Walk-outs, musiken, Buffers påannonseringar, den lilla uppvärmningsritual som de flesta gör inför matchstart – allt det där sitter som en smäck tillsammans med fantastiskt snyggt ljus som slår ned på det hyperdetaljerade skinnet som täcker varje fighter. Det skaver lite i mig dock att ganska många av kämparna inte längre liknar sina verkliga förlagor och det får mig osökt att undra vad som kan tänkas ha skett? Redan i UFC 4 såg Vitor Belfort ut mer som han gör i verkligheten, i spelet, än vad han gör här och St-Pierre ser mer ut som en likblek, stendöd skyltdocka i UFC 6 än som en levande människa av kött och blod.

Faktum är att UFC 6 är det spelet som mest ger en känsla av gamla skolans zombieliknande 3D-karaktärer av alla som släppts under det senaste året och medan skinnet, blodet och lamporna som lyser upp MGM Arena ser förträffligt bra ut, ger UFC 6 trots detta en känsla av ”uncanny valley” som jag finner lika fascinerande som olycklig. Det saknas helt enkelt liv i samtliga av stjärnorna här och när matchen är över, Herb Dean ska räcka upp vinnarens arm och Dana White ska ringla guldbältet runt vinnarens midja, ser alla fyra mer ut som förrförra konsolgenerationens 3D-zombies än 2026 års toppmoderna, motion capture-baserade, laserskannade UFC-människor.

En annan sak som stör mig med det här spelet på samma sätt som det gjorde i UFC 5 är alla buggar och hur lemmar lindar in sig i varandra på ett sätt som ser högst onaturligt ut. Det är återigen naturligtvis skitsvårt att på ett trovärdigt sätt emulera 100 olika sparkar och 100 olika slag, plus brottning, grappling och clinch (däremellan) men att Conor McGregors vänstra arm helt plötsligt sitter fast på hans bröstrygg köper jag bara inte, inte år 2026 och inte från en så pass välbärgad, kunnig, rutinerad utvecklare som EA Sports.

Karriärläget är mestadels återanvänt från det förra spelet och gymdelen känns lite platt, om jag ska vara ärlig. Det finns även en del inbyggda problem med onlinedelen som hostar och hackar mer än alla andra moderna fightingspel (2XKO, Street Fighter 6, Mortal Kombat 1 och Tekken 8) som jag spelar. I grund och botten är EA Sports UFC 6 ett snyggt spel med hög detaljrikedom men det är inte den där sömlösa, smidiga, moderna emuleringen av en av mina favoritsporter som jag drömt om de sista tio åren. Faktum är att det inte ens är nära.