Control

The Oldest House. Vilket jävla skitställe, på ren svenska. Voi vittu, rätt och slätt. Finska Remedy’s Control lyckades introducera en av de mest motbjudande spelbyggnaderna i spelhistorien. En brutalistisk betongmardröm mitt i New York, som lika gärna hade kunnat vara insidan av en havererad gudomlig hjärna. Väggarna flyttar på sig. Rummen ljuger. Byråkratin har fått tentakler. Och någonstans i allt detta går jag runt med ett tjänstevapen, en röd frisyr och en molande känsla av att verkligheten bara var en provisorisk lösning från början.

Jag spelar som Jesse Faden, en kvinna som anländer till Federal Bureau of Control för att hitta min försvunna bror, men ganska snabbt känns det som att det privata är sekundärt. Här finns större problem. Betydligt större fiskar att steka. Verkligheten är infekterad av The Hiss, en sorts ockult ljudförorening från en annan dimension, och hela myndigheten har förvandlats till en kontorsapokalyps där anställda svävar livlösa i luften och mumlar kryptiska fraser. Som om HR-avdelningen slutligen löpt hela linan ut och gått från att psykologiskt bryta ner sina anställda till att bedriva kosmisk terror. Det har ju förstås alltid varit en tunn linje mellan gaslighting och eldritch management så ingen är förvånad över att det har hänt.

Men det är en fantastisk premiss. Inte tu tal om det. Remedy bygger en värld som känns som en blandning av Twin Peaks, SCP-stiftelsens samlade dokumentation, kalla krigets paranoia och ett kommunalt arkiv som börjat dyrka mörka krafter. Allt är sterilt, kantigt och hotfullt. Lamporna lyser för starkt. Korridorerna är för långa. Dokumenten jag hittar är fulla av svärtade rader, byråkratiska formuleringar och absurda rapporter om föremål som inte borde existera. Det är kanske spelets allra största styrka. Känslan av att varje kaffemugg, varje trappa, varje stängd dörr kan vara ett hot mot mänsklighetens bräckliga lilla självbild.

Rent visuellt är Control imponerande. The Oldest House är inte vackert på ett traditionellt sätt, men det är hypnotiskt imposant. Betongen är kall, rödljuset aggressivt, skuggorna täta. Det ser ut som om framtiden redan gett upp och börjat jobba för staten. När miljöerna exploderar under striderna, när skrivbord, väggar och kroppar flyger genom luften, blir spelet nästan obehagligt elegant. Det är action med arkitektonisk ångest. Striderna är också spelets starkaste rent spelmässiga kort. Jag får snabbt tillgång till telekinetiska krafter, och att slita loss betongblock, arkivskåp och fiender för att kasta dem genom rummet är nästan barnsligt tillfredsställande. Det är så att jag vill riva av en finsk polka med den excentriska vaktmästaren Ahti i ren glädje.

Tjänstevapnet kan byta form, men det är egentligen krafterna som bär upp allt. När Control fungerar som bäst är jag en rasande poltergeist i mänsklig form, en agil projektledare från helvetet som löser alla konflikter genom att kasta kopiatorer på folk. Problemet är att spelet inte alltid orkar matcha sin egen atmosfär. För varje ögonblick av briljant surrealism finns det också en ganska konventionell struktur under ytan. Fienderna blir snabbt lite för bekanta. Uppdragen kan kännas som ett nödvändigt ont som jag måste slutföra bara för att kunna komma vidare. Jag älskar att vandra genom den här världen, men jag älskar inte alltid det spelet ber mig göra där. Det är mycket springande fram och tillbaka, mycket rensande av zoner, mycket kartläsning i en byggnad som verkar ha designats av någon som hatar både arkitektur och mänsklig lycka.

Storyn är fascinerande, men den är också märkligt distanserad. Jag vill älska Jesse mer än jag gör. Hon är intressant på papperet, men ibland känns hon mer som ett verktyg för att öppna nästa dörr än som en människa. Det finns starka idéer här, och Remedy är modiga nog att låta mycket förbli kryptiskt, men den emotionella kärnan får aldrig riktigt samma tyngd som världsbygget. Jag minns The Oldest House tydligare än jag minns människorna i det. Samtidigt går det inte att förneka hur egenartat Control är. Det här är inte ett spel som försöker vara alla till lags. Det är kallt, märkligt och ibland direkt ogästvänligt. Men det bygger inte sin skräck på läskiga monster i mörker, utan på tanken att verkligheten administreras av en myndighet som knappt förstår vad den själv håller på med. Och ärligt talat. Det är alldeles för trovärdigt för att det ens ska kännas lustigt.

Ljudbilden bidrar enormt till obehaget. Det brummar, knakar, ekar och viskar i väggarna. The Hiss är inte bara fiender, utan ett tillstånd. Ett virus i atmosfären. Musiken och ljuddesignen får hela byggnaden att kännas levande, som om den andas långsamt bakom min alltmer överbelastade rygg. Jag har spelat betydligt läskigare spel, men få har fått mig att känna mig så konsekvent övervakad av något jag inte riktigt kan beskriva. Jag utvecklade mycket riktigt också en permanent myndighetsskräck efter detta och än i denna dag hivar jag ett arkivskåp genom fönstret och flyr hemmet så fort jag ser ett fönsterkuvert i brevlådan eller ett dolt nummer på mobilen. 

Control är alltså synnerligen effektivt i det avseendet. I att skrämma upp sina medborgare. Det är dock inte ett perfekt spel. Det är ojämnt, ibland frustrerande och inte alltid lika smart i sina uppdrag som det är i sin estetik. Men det är också ett spel med identitet, och det räcker långt. Det vågar vara märkligt. Det vågar vara kallt. Det vågar bygga en hel actionthriller kring en myndighet där post-it-lappar, paranormala objekt och panikångest delar kontorsyta.

Jag lämnar The Oldest House med känslan av att jag inte besegrat något. Jag har bara tillfälligt sorterat katastrofen i rätt pärm. Och det är väl precis därför Control ändå känns så starkt i slutändan. Det handlar inte om att återställa ordningen. Det handlar om att inse att ordningen alltid var en lögn, tryckt i Times New Roman, diarieförd och arkiverad i källaren.