Better Than Dead

Det känns som en trend som ännu inte riktigt slagit igenom på allvar: kroppskameran som synvinkel i en förstapersonskjutare. Egentligen är det rätt briljant eftersom det verkligen sätter mig som spelare i sammanhanget i första person med ett vapen i näven. Det blir intensivt, filmiskt och personligt som det inte riktigt blir i spel som Doom eller Call of Duty. Better Than Dead lyckas just med det, det får mig att känna att jag är där på plats. Med kroppskamera och pistol – jag mot Gråa kostymnissar.

Premissen är supersimpel. Jag går från rum till rum, avrättar snabbt alla som är klädda i grå kostym och är beväpnade, jag räddar en naken flicka eller pepprar ihjäl en annan herre i kostym (den här gången vit), och flyr sedan platsen. Mina enda hjälpmedel är pistolen med oändlig ammunition och en glidmanöver som aktiverar en bullet time-effekt. Det är i princip hela spelet. På repeat i två timmar. Jag spelar som en tjej som jag antar har varit offer för människohandel och nu utkräver hämnd på de ansvariga samtidigt som andra tjejer (alltid nakna) ska räddas. Det är i alla fall min tolkning. Better Than Dead gör nämligen inga som helst försök att bygga ett narrativ, min enda uppgift är att skjuta och hålla käften.

Tyvärr blir just själva skjutandet ganska tradigt redan efter de två första banorna. Tanken är att jag inte ska vara någon tränad supersoldat utan en glad amatör som just skaffat sitt första vapen. Det ger en unik dynamik till striderna inledningsvis, men eftersom karaktären aldrig utvecklas eller blir bättre blir det bara mer frustrerande ju längre jag spelar. Skotten missar konstant, och det finns bara ett enda vapen. Den enda variationen kommer därför från banorna själva.

Lyckligtvis är banorna korta, vilket maskerar bristen på variation en aning (de är tydligt designade för att bemästras och jaga högsta rankingen), vissa är under minuten i längd. Det är ingen nackdel i sig, men det blir snabbt uppenbart att spelet fungerar bäst i trånga, klaustrofobiska miljöer, som när jag springer in på en liten restaurang på en bakgata i Hong Kong och förvandlar både takeaway-boxar och inredning till konfetti. De lite mer öppna banorna blir istället frustrerande, eftersom det är nästintill omöjligt att träffa fiender på distans medan de själva sätter skott i pannan på mig utan att jag ens ser dem.

Atmosfären är däremot lysande. Grafiken och känslan av att se allt genom en kroppskamera är strålande. Blandningen av vad som ser ut som riktiga foton från Hong Kong och renderade miljöer ger nästan fotorealistisk stämning på sina ställen. Tempohöjningen i musiken under intensiva eldstrider förstärker det filmiska intrycket och säljer in Better Than Dead som en actionfilm från tidigt 90-tal.

Just nu, i Early Access, är Better Than Dead en ganska skral upplevelse. Det finns helt klart en rolig grund här, men för att jag ska vilja återvända behövs betydligt bättre variation och gärna en story som knyter ihop banorna. Spelet är också rätt buggigt, vid flera tillfällen försvann ljudet helt, och kameran fastnade ibland i konstiga vinklar som nästan alltid ledde till en frustrerande död. Gillar du John Woo, Max Payne och har en fäbless för kroppskameror? Då kan Better Than Dead vara något för dig. Blir du lätt åksjuk? Då bör du nog hålla dig undan. Det är två timmar intensiv action utan någon direkt paus, och spelet har definitivt potential. Jag ser fram emot att följa utvecklingen och spela mer när det uppdateras.