Ball x Pit

Jag har ett problem med roguelites. Det spelar egentligen ingen större roll vad de handlar om. Kortspel? Sign me up. Vampyrer? Absolut. Tärningar, rymdskepp, potatisar, gudar, grodor eller en deprimerad kontorsarbetare som kastar gem på sina kollegor? Självklart. Finns det slumpmässiga uppgraderingar, permanenta förbättringar och möjligheten för mig att säga ”bara en runda till” är sannolikheten mycket stor att jag åtminstone måste prova. Jag får helt enkelt inte nog. Jag måste plocka upp varenda titel i genren. I princip. Och det gör mig lika delar förbannad och salig. Det är inte särskilt sunt.

Och Ball x Pit är exakt den sortens spel som gör att jag inte kommer bli friskare på den fronten.  Grundidén låter ungefär som ett studentikost påhitt efter ett flak öl och ett nattligt surr om gamla arkadspel. Tänk kultklassikern Arkanoid korsad med det betydligt nyare kultfenomenet Vampire Survivors. Sedan trycker vi in lite stadsbyggande i ekvationen också. Och hjältar. Och resurser. Och uppgraderingar. Och bollar som kan kombineras till ännu märkligare bollar. Yex box. Bollar. Massiva mängder bollar.

Men i stället för att stå längst ner på skärmen och studsa en ensam boll mot tegelblock skickar jag här iväg hela salvor mot fiender som sakta men säkert rör sig mot mig. Bollarna studsar mellan monster, bossar och väggar, träffar om och om igen med skadeeffekter som eld, is, vind och gift och skapar efter hand ett fullständigt inferno av siffror, effekter och projektiler. Ett veritabelt bullet hell, fast med bollar.

Och precis som i Vampire Survivors börjar det ganska beskedligt. Sedan spårar det. På bästa möjliga sätt. Fiender exploderar, monetära medel trillar in, nya förmågor dyker upp och snart sitter jag där i mörkret och funderar på om det är bättre att satsa på spöken, blixtar, en jordbävning eller någon annan fullständigt genial men galen kombination. Det finns någon sorts själslig tillfredsställelse i att se en välriktad salva studsa fram och tillbaka genom fiendeleden och fullständigt demolera allt på skärmen. Pling. Pang. Studs. Explosion. Dopamin. Eufori. Tack så mycket.

Men Ball x Pit är inte bara ett Arkanoid på roids. Mellan rundorna finns nämligen en managementdel där jag bygger upp min lilla bosättning. Här behöver det uppföras kåkar och andra byggnader för att låsa upp nya möjligheter, resurser och hjältar och göra nästa expedition ner i hålet lite mindre självmordsbenägen. Normalt brukar den typen av metaspel lätt kännas som ett bihang. Någonting jag snabbt klickar mig igenom för att få återvända till det roliga. Inte här dock.  För byggandet hänger ihop i samma beroendeloop.

Jag bygger något. Vilket låser upp något. Jag skördar för att få resurser. Vilket innebär att jag måste ta hissen ner igen och ut på en ny runda för att hitta nya ritningar så att jag kan bygga igen. Förhoppningsvis ett hus som huserar en ny hjälte med helt nya egenskaper. Och där någonstans inser jag att den där halvtimmen jag tänkte spendera har utvecklats till någon form av tidsmässigt bedrägeri. Som fallet är med roguelites. Allting leder hela tiden till någonting annat. En ny boll. En ny kombination. En ny figur. En byggnad. En uppgradering. Ett nytt försök. Spelet står konstant bredvid mig med ett litet oskyldigt leende och viskar. ”Lindman, vi kan väl köra en runda till va?” Det kan jag. Tydligen. Varenda förbannade gång.

Och det är risken med den här typen av spel. Man fastnar. Även om det efter att den första dopaminruschen lagt sig ibland blir tydligt att jag egentligen har suttit och gjort ungefär samma sak i flera timmar. Ball x Pit slipper inte heller helt undan det problemet. Under allt studsande, byggande och kombinerande finns en ganska enkel kärna och repetitionen är trots allt själva essensen i den här formeln. Samtidigt går det att kombinera saker in absurdum så att känslan aldrig blir alltför repetitiv.

Visuellt är det väl inget som gör att man trillar av pinnstolen, men ibland är det inte de snyggaste som får sova borta, utan de som är mest intressanta. Och ingen av sunda vätskor kan väl säga att en blandning av Arkanoid, Vampire Survivors och Stardew Valley inte låter intressant.

Jag har redan råkat ut för ett riktigt svårt roguelite-missbruk i år med Black Jacket, som fortfarande är snäppet värre när det gäller att fullständigt sabba mina planer för kvällen. Ball x Pit når inte riktigt samma infernaliska nivå av ”en sista omgång”-beroende. Men det är heller inte långt ifrån. Och för någon som redan har en närmast patologisk oförmåga att låta en ny roguelite passera oprövad är det förstås katastrofala nyheter för min hälsomätare och då menar jag inte bara den i spelet, utan kanske framför allt den i verkliga livet.