Aphelion

Etymologin bakom Aphelion kretsar kring avståndet mellan en himlakropp och solen, och när vår kära jord gjort sitt och Greta Thunbergs vilda skrilipande visat sig verkningslöst, är det under våren år 2060 hög tid för oss alla att byta planet. Ny Aphelion. Ny himlakropp att sabba. Och först på plats för att reka hemvisten för 11 miljarder miljöbovar är ESA-astronauterna Ariane och Thomas.

Den nya planeten som de landar på när Don’t Nods nya scifithriller kickar igång stavas Persephone och förutom snötäckta vidder, is och en stekhet öken på andra sidan av klotet, väntar drösvis med obegripliga naturfenomen, aliens och allehanda rymdmysterier på deras ankomst. Det är dags för Thomas och Ariane att utforska planeten inför mänsklighetens stundande flytt, och här tar Tell Me Why / Life is Strange-teamets nya spel avstamp.

Aphelion är ett actionspel sett ur tredjepersonsperspektiv med survival-tendenser, där du byter mellan de två huvudpersonerna (som naturligtvis är olika bra på olika saker) för att kunna bestiga berg, krypa igenom kolsvarta ventilationstrummor, gegga runt i ljusbruna bergsruiner samt utforska och lösa pussel för att få red på så mycket som möjligt om planeten i sig. Precis som i studions tidigare spel Twin Mirror är det delade perspektivet mellan två radikalt olika huvudpersoner som måste samarbeta, själva grundkärnan tillsammans med kontrasten mellan de två huvudaspekterna. Aphelion handlar om mänsklighetens sköra natur i kontrast till naturens våldsamma krafter. Det handlar om ensamhet och isolation samtidigt som det försöker lära mig som spelare att ensam aldrig är stark, att vi i slutändan alltid behöver varandra.

Det finns gott om delar av det här spelet som är bra. Jag gillar upplägget, inramningen, tonen i berättandet och jag gillar verkligen det visuella. Att ett team på ynka 45 personer med en budget på olidligt blyga 81 miljoner kronor gjort det här spelet på under två års tid, är genomgående imponerande. Aphelion är snyggt, både ur ett rent tekniskt perspektiv samt ett estetiskt sådant. Jag gillar verkligen hur fransmännen hemma hos Don’t Nod blandat Ad Astra med The Martian och kryddat med Kubricks 2001, och jag gillar känslan av ödslig, mystisk ensamhet och de enorma vidderna som väntar Thomas och Ariane. Det finns tyvärr massor av saker som jag inte alls gillar, också, och de väger i det här fallet (trist nog) tyngre.

Inledningsvis är spelmekaniken här i stort sett genomgående stökigt bökig och momenten blir snabbt enformiga. Arianeklättrar mycket, och de momenten har Don’t Nog märkligt nog inte lånat från sitt eget klätterspel Jusant (vilket är helt obegripligt), utan istället sneglat både en och 590 gånger på den automatiserade klättringsmekaniken från Uncharted 2, vilket förtar hela grejen med att bestiga berg på en främmande planet. Ariane smyger också en hel del och stealthmomenten är till och med sämre än klättringen, då det finns en inkonsekvens i spelets artificiella intelligens som, i kombination med ett stressat spelsystem gör det till rena rama gissningsleken. Actionpartierna är mestadels Thomas börda och även om jag gillar dem aningen mer än Arianes partier, är det mesta stelt och trist. För att inte tala om enformigt.

Aphelion hade kunnat bli bra, teamet är ju bra och konceptet med ett spelbart The Martian är det ju verkligen inget fel på. Inte heller berättandet här, storyn i sig (ramverket, åtminstone) samt det estetiska, är något annat än välbyggt. Det är därmed synd att spelmekaniken är så förbaskat enfaldig och momenten så slentrianmässigt trista.