The Last Ninja

Det är 1987. Ett halvt liv sedan. Bandspelaren tuggar kassett, TV:n luktar varm plast och på skärmen står en svartklädd figur med hela världens hämndbegär på sina axlar. Redan innan jag tagit mitt första steg i den här förtrollande spelvärlden förstår jag ju att något stort väntar. Och när musiken drar igång är saken avgjord. Maka på er, samtida storspel. Här glider kungen in.

The Last Ninja landade mitt i den tid då ninjorna fanns överallt. Bokstavligen. På VHS-omslag, i serietidningar och på varje skolgård där någon hade lärt sig att en svart pyjamas och en hemmasnickrad kaststjärna av svart isoleringstejp och metallskrot var allt som krävdes för att bli livsfarlig. System 3 tog den hysterin och pressade ned den i 64 kilobyte av japansk kärlek. Resultatet borde egentligen inte ha fungerat tillnärmelsevis så förbannat bra som det gjorde.

Vi spelar som Armakuni, den siste överlevande efter att den onde shogunen Kunitoki slaktat hans ninjaklan och lagt beslag på deras heliga skriftrullar. Sådant får man förstås inte göra ostraffat. Vår hjälte beger sig därmed till ön Lin Fen för att dela ut rättvisa, i form av sparkar, svärd och shurikens. Fredsförhandlingar är inte att tänka på. Överhuvudtaget.

Med sitt isometriska perspektiv såg The Last Ninja ut som om någon hade hittat en hemlig extra dimension i den beiga brödburken. Det var nästan svårt att begripa att allt detta kom från samma maskin som bara ett år tidigare hade plågat oss med det horribla Highlander, ett spel som knappt lyckades åstadkomma något som kunde misstas för grafik. Här fanns det stengångar, vattenfall, trädgårdar och dystra palatsmiljöer som byggts upp ruta för ruta med på den tiden, hisnande detaljrikedom. Hugh Riley gjorde mer med sina pixlar än vad något annat spel gjorde då.

Och så musiken. Herregud, musiken. Den tillhörde generationens allra bästa. Ben Daglish och Anthony Lees fick C64:s SID-krets att låta som en hel armé av syntar på väg att storma Kyoto. Melodierna slingrar sig fram mellan österländska klanger och pulserande elektronik, lika mycket äventyr som ren åttabitsrock. Än i dag är det en ren njutning att bränna av hela soundtracket som ligger på YouTube för den som känner sig nostalgisk. Men The Last Ninja var långt ifrån någon promenad genom en körsbärsblommande park. Det var ett äventyr som krävde att man utforskade, letade efter föremål, hittade rätt vägar och begrep hur saker skulle användas. Spelet förutsatte ett icke oansenligt antal fungerande hjärnceller, ett anteckningsblock och orimligt mycket fri tid. Varje upptäckt kändes därför som en liten personlig triumf.

Striderna var imponerande på sin tid, även om jag misstänker att de har åldrats ungefär som mjölk i solsken. För särskilt smidiga var de inte ens då. Ena sekunden var man en dödlig lönnmördare, nästa stod man och vevade mot en buske medan en samuraj bankade skiten ur en. Precisionen var väl inte alltid på topp, om man säger så. Det har hänt en del på den fronten sedan 1987. Samma sak med hoppen. Jag minns dem fortfarande. De förbannade, satans hoppen. Att försöka ta sig över en bäck via några stenar kunde på några sekunder förvandla mitt inre zen till ett vrålande åskmoln. Ett litet snedsteg och Armakuni sjönk som ett Franz Jäger-skåp. Världens siste ninja, uppenbarligen också den ende som aldrig fick gå på simskola. Här var det inte fienderna som var farligast. Det var geometrin.

Ändå gick det inte att lägga ifrån sig. För bakom alla missade hopp, utslitna joystickar och svavelosande eder fanns nämligen en alldeles fantastisk upptäckarglädje. Varje ny skärm lockade, varje föremål väckte frågor och varje litet framsteg kändes som en seger värd att fira. The Last Ninja höll oss inte i handen. Det förväntade sig att vi skulle lära oss, hitta vägen, misslyckas, svära och försöka igen. Och igen. Tills vi slutligen knäckte dess hemligheter. Det var den tidens Elden Ring. Typ. Fast med färre pixlar. Praise the Ninja!