Super Metroid

Att påstå att Super Metroid var 25 år före sin tid är verkligen ingen överdrift. För det är ju så, att idag är genren som Nintendo med Metroid på flera sätt lade grunden till, är hetare och mer omtyckt än någonsin. Redan 1985 kläckte Nintendo-producenten Gunpei Yokoi idén om ett plattformsspel med regelrätta actionelement som skulle erbjuda en icke-linjär upplevelse till skillnad från det ultralinjära upplägget i Super Mario Bros. Delar av världen skulle låsas bakom avsaknad av framtida färdigheter och utrustningsuppgraderingar och Yokoi ville att utforskandet av den ödsligt mörka asteroiden skulle påminna om Ridley Scotts 70-talsepos Alien.

Inför uppföljaren, vars utveckling drog igång på riktigt 1993, ville Yokoi och Yoshio Sakamoto skapa ett spel som var mer actionorienterat och lite mindre ödsligt tomt än föregångaren. Samus lärde sig att skjuta mer, snabbare och i nya riktningar och lärde sig även att springa snabbt. Sprint. Kvar fanns utforskandet och för att minimera frustrationen i att återvända till en plats man redan varit för att sen inte veta åt vilket håll man bör testa att gå härnäst. adderas en översiktskarta som markerade var Samus redan hade varit.

Storyn, skriven av Yoshio Sakamoto, kretsade kring en hemvändande Samus Aran som tagit med sig en av de överlevande Metroiderna tillbaka till Ceres Space Station, och som sen slogs av nyheten att Metroiden stulits av ärkeskurken Ridley som även sprängt Ceres-stationen. Samus reser i detta skede till planeten Zebes där Ridley och rymdpiraterna byggt sin bas, för att ställa allt till rätta, igen.

Jag spelade Super Metroid för första gången i slutet av 1994 och minns väl hur golvad jag var av det. Idag, när jag under förra veckan återvända till Zebes för att försöka täppa till Ridley och hans cybernetiska återskapning av Moderhjärnan, slogs det mig i omgångar att det inte bara åldrats väldigt väl – det kan mycket väl vara ett perfekt spel. Atmosfären är lika märkligt inbjudande som märkligt kuslig. Musiken är enastående och rent tekniskt är det ett av de snyggaste 16-bitarsspelen som går att finna. Utforskandet är tightare och mer finurligt strukturerat här än i föregångaren och fiendemötena är mer tillfredsställande.

Det finns så mycket charm, personlighet och detaljperfektion här att det nästan blir larvigt och precis som med så många andra Super Nintendo-spel utvecklade av Nintendo själva, märks det tydligt hela äventyret igenom att den kreativa miljön som Nintendo hade byggt upp, fick utvecklare i olika team att prestera på absolut toppnivå rent kreativt, oavsett vilken del av spelet de jobbade på. Jag är väldigt svag för Metroid (NES), väldigt svag för Zero Mission (Game Boy Advance) och väldigt svag för Metroid Prime (det första spelet) men inget av dessa kommer för mig i närheten av Super Metroid.