R.C. Pro-Am

R.C. Pro-Am är ett förbaskat tråkigt namn. Förkortningarna står för Radio Controlled Professional-Amateur och ger vibbar av simulatorambitioner med brist på självdistans, något som inte alls beskriver spelupplevelsen. Det som bjuds är istället snabb arkadracing med vapen, power-ups och tidsenligt hänsynslös svårighetsgrad.

Visst, perspektivet vi ser bilarna från representerar radiostyrd racing rätt bra. Snett ovanifrån som om vi stod på förarläktaren vid en RC-bana, och vi styr bilen i relation till vart den är på väg som om handkontrollen vore en radiosändare. Det går fort, bilar och små kryssmissiler susar fram över banan och man ser precis så pass mycket att man hinner styra någorlunda rätt.

Racen är korta och intensiva. Banorna är platta och inte särskilt varierande frånsett hur långa raksträckorna är, vilket är ganska typiskt för racingspel från den här generationen. Värdet kommer istället från vad som ligger på vägbanan och vad du måste ha koll på för att vinna. Du behöver hålla din placering, plocka upp vapen, undvika oljefläckarna, träffa boost-pilarna och minera eller skjuta prick på dina motståndare (särskilt den fuskande slyngeln i orange kärra). Och! Om du vill avancera till nästa fordonsklass behöver du samla ihop bokstäverna för att bilda ordet ”Nintendo” – logiskt va?

Men vänta – det kommer mer! För att ha en sportslig chans till något av detta behöver du uppgraderingar till din bil. Dessa uppgraderingar finns, japp – du gissade rätt, också utspridda på asfalten. Spelet blir lite som en övning i simultankapacitet och själva körningen behöver nötas in så att den sker automagiskt, så att du kan fokusera på allt annat. Om man har spelat andra titlar från den här generationen blir man faktiskt imponerad över hur mycket som rör sig på skärmen samtidigt.

För så här pass tidigt i TV-spelshistorien är kvalitetsskalan otroligt bred, det är stor skillnad mellan ett bra och ett dåligt spel. Ett dåligt spel till NES kan vara i princip helt ospelbart, och ett bra spel utnyttjar hårdvaran på ett så genialt sätt att konkurrenterna får bakläxa av både kritiker och konsumenter. Allt hänger på hur skickligt utvecklingsteamet var, och teamen bestod oftast av en handfull människor.

Den brittiska studion Rare Limited har år 1988 precis flyttat sina 13 anställda till nya lokaler i Twycross, England. Det är nästan 1000 mil från Nintendos huvudkontor i Kyoto, Japan. Ändå är de vid den här tiden på väg att bli hovleverantör till speljätten på andra sidan jorden och kommer att producera titlar som Donkey Kong Country, GoldenEye 007 och Banjo-Kazooie. De är inga duvungar, Rare-grundarna Tim och Chris Stamper. Nintendo har redan året tidigare givit ut deras spel Slalom som säljer helt OK. R.C. Pro-Am blir dock en braksuccé som banar väg för vad som komma skulle, och Rare är faktiskt än idag en levande studio med en imponerande katalog även om de stora titlarna börjar bli till åren.

Är R.C. Pro-Am kul såhär 40 år senare då? Alltså, NES-spel kräver för många en ganska stor dos nostalgimarmelad för att gå ner utan gnäll, men R.C. Pro-Am är inte svårt att tycka om man bara har minsta intresse och förståelse för vad det är. Racing med pick-ups och power-ups är något välbekant idag och här har vi definitivt en viktig pusselbit till att det har blivit så, och frågan är om någon har tagit det så långt som R.C. Pro-Am.

Något som till och med fansen ratar är dock gummibandseffekten hos motståndarna, de kan köra om dig oavsett hur fort du kör så du måste använda minor för att hålla dem bakom dig. Dessutom saknas ett riktigt slut, spelet loopar banorna vilket är lite antiklimaktiskt – trots att jag själv inte klarat mig tillräckligt länge för att uppleva det som ett direkt problem…