Mike Tyson’s Punch-out

Mike Tyson’s Punch-Out är en demonstration i vikten av att fylla sitt spel med ett starkt karaktärsgalleri. Little Macs motståndare må vara i princip helt bortglömda idag, men då var de jättar, både bildligt och bokstavligt talat. De tog upp ovanligt mycket yta på TV-skärmen – som de bossar de var – och kunde därmed ritas med sådan detaljrikedom att det var helt omöjligt att inte skapa egna historier om var de kom ifrån, varför de boxades och, i förlängningen, hur coolt det var att Little Mac inte bara fick gå några ronder mot dem, utan till och med (i bästa fall) lyckades besegra dem.

Först ut var Glass Joe. Losern. Den enda fragile irländaren som någonsin beträtt en boxningsring. Han föll som en fura, förstås. Därefter väntade Von Kaiser. Mustaschprydd. Stenhård. Klassiska pantalonger. Som hämtad ur en sekelskiftesroman där ett barslagsmål sker i periferin någonstans i utkanterna av Newcastle, trots att han ju var från Tyskland. Sen: Piston Honda, 28 år från Japan. ”I’ll give you a TKO from Tokyo!”, sa han från sin ringhörna, och sen gjorde han mycket riktigt det. Det gällde att hålla koll på ögonbrynen.

När de fladdrade, då var det dags för en snabb attack. Om han böjde sig ner, då gällde det istället att ha is i magen och vänta ut en brutal uppercut. Om han tog några steg bakåt, ja, då väntade spelets första riktigt svåra combo där det gällde att ducka höger, vänster, höger, vänster, om och om igen med perfekt timing, för att till sist utnyttja ett litet fönster av utmattning och gå in för ett par raka högersvingar.

Här finns väldigt mycket av det som idag betraktas som en modern självklarhet i så gott som alla typer av action-närstrider: titta noga, läs motståndarens rörelsemönster, avvakta, ta vara på luckorna, straffa, men bli inte för girig. Hela spelet var ett enda boss rush-läge där det gällde att klättra högre och högre i rankerna, men också ett slags offentligt träningsläger inför den verkliga utmaningen. ”Mike Tyson is waiting for you!!”, stod det ju med all tydlighet redan i öppningsskärmen.

Don Flamenco… 23 år från Spanien med ett hårfäste som liksom färdas bakåt i realtid under matchens gång. Och vad är det han har i munnen om inte… En röd ros… Förstås. Det var alltid extra skönt att ge honom ett par stadiga proppar, kanske framför allt eftersom att han bokstavligen bad om det med sina yviga kom igen då-gester. Och King Hippo! Ålder: oklar. Vikt: oklar. Stor var han i alla fall, och byxorna tappade han ungefär 100 gånger per rond.

Great Tiger, Bald Bull, Soda Popinski, Mr. Sandman, Super Macho Man, och till sist… Mike Tyson själv. Det här spelet bars upp och bärs fortfarande av sina profiler, med all sin charm, humor och karaktär, men i botten finns också vad som kanske fortfarande är världshistoriens renaste boxningsspel, i all sin intensiva och välkalibrerade enkelhet.