Metal Gear Solid

Jag har farit med osanning, och jag har gjort det länge. Varje gång någon har frågat vilket som är det bästa spelet någonsin har jag svarat Metal Gear Solid utan att blinka. Det sitter inbyggt i min benmärg vid det här laget. Jag har sagt det på fester och till en svärfar som inte ens hade frågat. Jag har till och med försvarat det mot folk som tyckte att det var mer film än spel, och då har jag varit högljudd. På gränsen till skrikande. Någonstans misstänkte jag att de kanske hade en poäng, att jag inte mindes spelet utan bara ögonblicken. Spektaklet. Att ett kärt minne skulle spricka om jag petade på det för mycket.

Misstaget, både mitt och skeptikernas i min bekantskapskrets, är att behandla de berömda ögonblicken som bara något ytligt, för även om det ser så ut finns det mer där. Meryls Codec-nummer på baksidan av fodralet. Psycho Mantis läser minneskortet och väser ur sig att jag visst gillar Castlevania. Handkontrollen måste flyttas till port två för att han inte ska kunna läsa mina tankar. Det är lätt att kalla det en fasad när det fungerar en gång. Men spela om det och se hur samma idé löper genom precis allt: Metal Gear Solid vet att det är ett spel och att det sitter en människa med en handkontroll på andra sidan skärmen. Det pratar med mig. Det står hela tiden på gränsen till den fjärde väggen och väntar bara på att få kliva över, om så bara för en sekund.

Ta Codec-samtalen. Banbrytande berättarteknik, med grymma röstskådespelare. Ja, de är långa, och Nastasha har oftast fler åsikter om kärnvapen än jag har tålamod, även om jag var löjligt förälskad i den ryska kvinnan då när det begav sig. Men det är också genom Codec-samtalen som spelet lär mig vad jag ska trycka på, vad cigaretter kan vara bra till, retar mig för att jag inte sparar och låter Mei Ling (som jag också var förälskad i) berätta väl valda visdomsord i trånga situationer.

Spelbarheten är simpel. Radarn visar det mesta, och vakterna glömmer mig om jag gömmer mig i nästa rum tillräckligt länge. Men det handlar aldrig om att vara svårt. Det handlar om känsla. Det korta, ikoniska ljudet och utropstecknet över en vakts huvud ger mig fortfarande en adrenalinkick, och larmmusiken får hjärtat att slå snabbare trots att jag vet att jag klarar mig. Spelet ger mig precis så många verktyg att jag känner mig som en elitsoldat, och precis så lite motstånd att jag vågar leka med dem, åtminstone på lättare svårighetsgrader. Kartongen är lika mycket ett dåligt skämt som en inbjudan att testa gränserna. Hideo Kojima tvingar in mig som spelare i dialog genom speldesignen, och det är makalöst effektivt.

Och när det väl gäller kliver bossarna in, varenda en byggd kring en egen idé. Ocelot, Vulcan Raven och Sniper Wolf. Alla lika oförglömliga. Jag minns den exakta känslan av att ligga långt bort på snöfältet medan jag sväljer diazepam för att kunna sikta stadigt, och det är en av de mest spända minuterna jag har varit med om framför en tv. Tematiken kring individerna och hur de flätas samman med den övergripande berättelsen får det som känns makabert och osannolikt att ändå fungera.

Shadow Moses känns som en riktig plats, kall och trång, med snö som yr över helikopterplattan redan i den första scenen. Polygonerna är grova och ansiktena knappt ansikten, men regin är så säker att det inte spelar någon roll. Spelet vet när det ska stanna upp och när det ska trycka på. Första gången jag spelade Metal Gear Solid dog Meryl. Det kändes förnuftigt att trycka på Select och slippa tortyrscenen, men spelet straffade mig genom att låta henne dö helt och hållet. Jag satt länge i soffan efteråt. Det var första gången ett spel lät mig göra fel. Idag förstår jag att det är exakt samma grepp som port två: spelet riktar sig till mig, inte till Snake. Mitt tålamod och min uthållighet var det som prövades, inte Snakes.

Visst, allt var inte frid och fröjd. PAL-nyckeln mot slutet, som ska värmas i masugnen och kylas i det frusna lagret, innebär en del onödigt fram-och-tillbaka-arbete och sänker det annars perfekta tempot avsevärt. Vissa Codec-samtal blir lite väl långrandiga, och ibland känns det som att Kojima blir lite väl exalterad över sina egna idéer. Men det spelade ingen roll för Kim, elva år. Han satt där med pannan i djupaste veck och hakan i knät och njöt av varje sekund. För nu satt jag där, snart 28 år senare, och kände samma sak som då. Det jag var rädd skulle vara nostalgi visade sig vara design. Briljant sådan dessutom. Nästan tre decennier senare är Metal Gear Solid utan tvekan ett av de bästa spelen som någonsin har gjorts.