Kung Fu

Om vi räknar bort det pixelbaserade spelexperimentet Moon Patrol (och det gör vi här, för att jag ska kunna driva igenom min simpla poäng) så har vi här ikonen, legendaren och det ständigt (plågsamt) förbisedda producenten Takashi Nishiyamas första spel. Kung Fu Master (som till NES döptes om till Kung Fu, bara). Året är 1984, Takashi har precis sett Jacke Chan-filmen Wheels on Meals och beslutar sig för att försöka designa ett spel där samma våldsbenägna men ändå fromma herre vid namn Thomas drog ut för att rädda flickvännen Sylvia. Slag, sparkar, bensvep och hoppkickar ingick i grundreceptet och på bara fem månader hade Kung Fu skapats.

Irem valde att inte basera Kung Fu Master (Kung Fu) alltför mycket på Jackie Chan-filmen då filmbolaget ville ha miljoner för att möjliggöra det, men en fräck och ung/vågad Takashi använde trots sina chefers order samma namn och klädesplagg på inte minst huvudpersonen, som också hade samma frisyr som Jacke Chan och vars bensvep animerades för att så gott som det då gick efterlikna det från filmen. Arkadversionen (som släpptes först) blev snabbt en riktig monstersuccé och när spelets kod lämnades över till Nintendo för att de skulle ”konvertera” framgångarna över till deras kommande konsol NES, var det Donkey Kong-gubben Shigeru Miyamoto som sattes på uppdraget.

Kung Fu ses idag som spelvärldens första riktiga beat ’em up och är såklart därmed ett väldigt viktigt spel. Utan Kung Fu är det såklart svårt att sia om huruvida Final Fight, Double Dragon, Streets of Rage samt Golden Axe hade blivit av och alla vi som är gamla nog att minnas när Kung Fu först släpptes, vet såklart vilken monsterhit det var. Alla som ägde ett Nintendo Entertainment System ville spela Kung Fu, 1985. Alla. Jag minns till och med första gången jag fick se spelet i rörelse. Den där ikoniska startup-sekvensmusiken som avslutades med ljudet av trappsteg, eller bastanta storsteg på vägen mot sitt enkelspåriga mål, att rädda sin oskyldiga flickvän.

Kung Fu var för sin tid väldigt responsivt med rapp och rolig spelmekanik som skapade ett ordentligt beroende. Jag minns hur befriande det var att sätta de där svåra hoppsparkarna i skallen på de anstormande ninjorna och om man bara missade med en femtedels sekund i själva timingen, kom de inpå kroppen på Thomas och kunde där sänka en helt. Alla minns vi också det enkla men ack så effektiva upplägget som Takashi norpade från Bruce Lee-rullen Game of Death.

The Devil’s Temple bjuder på fem våningar som blir tuffare och tuffare ju längre upp man kommer. Jag älskade alltid våning ett och våning två, hatade våning tre där enorma getingar och annat gorm satte hårt mot hårt mot allas vår Thomas och jag minns hur snacket på skolgården gick rörande de hoppande pygméerna på våning fyra.

Spelkontrollen är utmanande på rätt sätt även idag, alla dessa årtionden senare. Kung Fu var som så många 8-bitsspel simpelt i sak men så svårt att bemästra och i NES-versionen var grafiken ikoniskt cool precis som den oförglömliga musiken och de legendariska bossarna. Jag minns hur jag fruktade jätten i slutet av nivå fyra på samma sätt som jag under samma period fruktade Super Macho Man i Punch-Out. Jag hade innan 1985 aldrig spelat ett Beat ’em up innan men är såklart idag väldigt tacksam för att Irem, Takashi och Miyamoto introducerade mig för denna underbara spelform som sen under nästa konsolgeneration skulle bli min favoritspeltyp.