Grim Fandango

Genom historien har alltid några av människans stora skapare drabbats av samma oturliga öde. Urgo Durgir blir precis färdig med den absolut mäktigaste grottmålningen någonsin, i fyrfärg dessutom, men när han kommer ut ur grottan sitter alla och leker med någon rostig järnbit och ingen är längre intresserad. LucasArts släpper detta dunderambitiösa noir-äventyr i oktober 1998, men i november kommer Half-Life, Tomb Raider III och The Legend of Zelda: Ocarina of Time. Det handlar om mästerverk som lanseras bara lite för sent.

Det är kanske inte rättvist att skylla Grim Fandangos blygsamma försäljningssiffror på de andra spelen – men det är uppenbart att det gick finfint att sälja action och äventyr i tre dimensioner 1998. Värre var det med äventyrsspel av den gamla skolan. Jag minns inte hur vi fick tag på det, men jag och min bror spelade Grim Fandango som barn, trots att vi inte alls kunde ta till oss storyn om Manny Calavera och hans slitsamma jobb som säljare utav resor till paradiset för de nyligen avlidna. Vi var alldeles för små och vi fattade absolut ingenting, men när jag nu återvänder till El Marrow nästan 30 år senare känner jag mig ändå hemma direkt.

Och det är inte så konstigt! Jag har sett dessa bakgrunder miljontals gånger. Jag har sprungit ett virtuellt maraton på de här gatorna – för det var såklart omöjligt för ett svenskt barn att lösa vuxenpussel i en interaktiv noir-film på spanskbruten engelska. Vi sprang bara runt. Inte ens när mamma spelade med oss lyckades vi klara ut berättelsens första kapitel av fyra.

Att kunna röra sig fritt i de vackra 3D-renderade art déco miljöerna, det var och är fortfarande häftigt. Barn-Anton, som bara hade spelat äventyrsspel där det enda som rörde sig i bilden var muspekaren, gillade ett spel där man kunde gå vart man ville utan att stöta på dummingar – och det visar sig att det gör han även som vuxen. Det är mysigt att utforska miljöerna, hitta ledtrådar och lyssna på den helt briljant skrivna och inlästa dialogen sprängfylld med pappaskämt. Ta din tid, prova dig fram, prova igen – för en sak ska du ha klar för dig: spelet kommer inte att hjälpa dig.

Jag hyser en väldigt stor respekt för spel som inte håller spelaren i handen, men jag har svårt att leva upp till det när det kommer till kritan. Jag ska erkänna – jag och brorsan spelade remastern när den kom 2015 och vi använde guider regelbundet. Vissa av pusslen är lika otippade och bisarra som handlingen, och “prova igen” blir snabbt frustrerande och kort efter olidligt.

Då kör vi Grim Fandango så som det var tänkt att spelas, med höger hand på numpaden. Jag måste dock använda manualen regelbundet för att komma ihåg vilka knappar som gör vad, det är inte intuitivt för fem öre. Jag får heller inte glömma att hålla ett vaksamt öga på vad Manny tittar på – för missar jag att han vrider sin avlånga döskalle några ynka centimeter så missas en viktig ledtråd och jag förpassas till att springa runt och leta en halvtimme till.

Men vet du vad? Det är kanske värt det. För spelet är så vackert. Och karaktärerna är så otroligt bra. Och manuset. Och musiken. Och referenserna… Har du minsta dragning till antingen film noir, retro-futurism, mexikanska skelett eller 3D-renderade bakgrundsbilder så bör du ge Grim Fandango en chans. Har du dessutom en fäbless för självspäkning – ja, då kan jag lova dig att du kommer att bli överlycklig.