DuckTales

Det är lätt att tro att allt retrovurmande sker med rosaskimrande nostalgiglasögon som inte på något vis speglar hur kvalitén på produkten i fråga egentligen var. Vi har alla en tendens att försköna gamla minnen. Det är bara att titta på min egen barndom, född – 87 och med starkaste minnena från tidigt nittiotal och framåt. Jag har så mycket underbara minnesbilder av spel som min storebror och jag spelade på vårt NES. Så många timmar som bara försvann medan händerna plågades av de allt annat än ergonomiska handkontrollerna.

Men hur många höll egentligen måttet på riktigt och hur många av upplevelserna berodde snarare på att ribban för vad som ansågs vara bra underhållning då var skrämmande låg? Vi pratar trots allt om en mörk tid då många av oss kanske hade två eller på sin höjd tre TV-kanaler och lördagsunderhållningen inte sällan bestod av att sitta bänkade framför TV-apparaten tittandes på Arne Hegerfors och Martin Timell iklädda anskrämliga stickade tröjor (förmodligen skänkta från en färgblind gammelfarmors dödsbo i Sveg) flina och dra pappaskämt i två timmar på bästa sändningstid. Klart som korvspad att TV-spel då kändes som närmast utomjordiska upplevelser.

Men i fallet Ducktales, som denna text trots allt handlar om, så tycker jag faktiskt att det håller än idag. Capcoms briljanta adaptation av Disneys magiska TV-serie om Joakim Von Anka och knattarna är ju i grund och botten en väldigt okomplicerad liten plattformare där spelet i princip går ut på att låta farbror Joakim i sidled studsa omkring på sin superspänstiga promenadkäpp och landa uppe på huvudet på olika typer av fiender. Detta genom fem olika banor. Amazonas djungel, Transylvanien, afrikanska gruvor, Himalaya och slutligen självaste månen som alla rent designmässigt är skrämmande lika en viss annan megapopulär spelserie som Capcom dominerade med under NES-eran.

Det är underhållande som bara den och till skillnad från många andra plattformare från samma era finns det ovanligt mycket liv att spela med, vilket gör att Game Over- texten visas förvånansvärt sällan under spelsessionerna. Månbanan är nog det som på allvar cementerat min kärlek till spelet. Dels på grund av de coola rymdankorna, Krang-liknande utomjordingarna och slutligen den ultimata bossen på en månbana – en stor grå råtta (!). Men framförallt är det musiken som gör banan minnesvärd. I min värld är det den i särklass finaste spelmusiken som någonsin komponerats.

Till spelets brister hör väl främst den begränsade speltiden som lätt kunde kokas ned till en halvtimme efter några genomspelningar och kanske att Amazonas-banan med sina enerverande insektsfiender och lianer har några sektioner för många där det i stort sett är omöjligt att ta sig förbi utan att tappa alldeles för mycket liv. Men det är egentligen petitesser i sammanhanget.

För när jag tänker tillbaka på Nintendo Entertainment System och alla underbara plattformsspel som släpptes till konsolen, så placerar sig alltid Ducktales i toppskiktet och det är än idag något närmast heligt med att komma till sommarstugan, damma av Nintendo:t och bara njuta av de välbekanta Disney- tonerna som välkomnar en redan i huvudmenyn och sen transporterar mig rätt in i nittiotalets början och min fina barndom.