Banjo-Kazooie

Super Mario 64 fullständigt dominerade Nintendos trehövdade missfoster till handkontroll hemma hos mig. Jag hade dammsugit Peachs slott och tavlor i jakt på stjärnor när Banjo-Kazooie dök upp för min vy i leksaksbutikens vidsträckta hylla av rektangulära pappfodral och genast blev jag fast. Nästan som förtrollad. Medan omslaget till Marios 3D-debut signalerade lättsam glädje och kittlade frigörelse väckte häxan Gruntildas tronande gestalt och Banjos flykt med Kazooie på ryggen och en utmattad Jiggy Wiggy under armen ett annat slags, djupare sug i magen, och än idag anser jag att få omslag bättre fångat en stämning än vad 1997 års Banjo-Kazooie gjorde.

Hur charmiga och formfulländade Marios plattformseskapader än var så fanns ju alltid vinsten inom räckhåll, rakt framför potatisnäsan på honom. Det gröna avloppsröret manifesterade sig precis framför slottet, mitt på borggården, och tavlorna omformade banorna och markerade tydligt vad som skulle göras för att nå nästa stjärna. Medlen helgade målet; linjäriteten tjänade den enfaldigt sorglösa upplevelsen, men aldrig infann sig känslan av ett riktigt äventyr.

Där steg Rares shortsklädda björn Banjo in på scenen, nyttjandes samma slags mekanismer som JeW Smith gjorde med sin tecknade serie Bone. I kontrasten mellan barndomens audiovisuellt oskyldiga figurer och vuxenvärldens mörkt avgrundsdjupa begär skapade Rare en obehaglig mystik där vad som helst kunde hända. Gruntildas kidnappning av Banjos syster Tooty (medan björnen själv ligger och sover) i öppningssekvensen påminner mindre om triviala barnboksintriger och mer om bröderna Grimms saga Hans och Greta och Wes Cravens Scream när Drew Barrymores karaktär mördas precis utom räckhåll för föräldrarnas hemkomst.

Denna vuxna sagostämning lyste igenom hela äventyret. De glädjefyllda upptågen var som upplysta av dunkla fotogenlyktor och Grant Kirkhopes fantastiska soundtrack växlade ständigt mellan moll och dur på ett sällsynt säreget och uppfinningsrikt, melankoliskt sätt. Ofta visste jag som åttaåring inte vart jag skulle ta vägen, vart gåtorna ledde mig eller hur jag i hela världen skulle klara quizet inför slutstriden. Jag förstod knappast heller de sexuella anspelningarna i humorn. Världen var en svårnavigerad labyrint jag aldrig fick riktig rätsida på, men den svårfångade upptäckarlusten höll mig kvar hårdare än Banjos grepp om Jiggly Wiggly på omslaget.

Idag minns jag inte Banjo-Kazooie främst för plattformsmomenten och spelmekaniken; där kunde Rare aldrig riktigt tävla med Nintendos stjärnliga till utvecklare. Det finns hos mig därför ingen större längtan att själv ikläda mig de gula shortsen när jag nu vuxit upp och avmystifieringen satt sina sylvassa skoningslösa klor i mig. Istället lyssnar jag på soundtracket på repeat, njuter av otaliga genomspelningar på Youtube och drömmer mig tillbaka till hur jag som liten kände för karaktärerna, spänningen, sagoäventyrandet och det episka omfånget jag inte begrep vidden av.