The Rock

När The Rock släpptes var det gudskelov ingen som per automatik gapade högljutt om att Michael Bay är en sopa och att man enligt trötta filmsnobbiga lagar minsann inte får tycka om hans filmer. Jag minns att vi såg den hemma på hyr-VHS och att jag då, knappt tio fyllda, tyckte det var en av de häftigaste filmerna som jag sett i hela mitt liv. Och den håller tamejtusan än idag. 

Ett gäng skurkar stjäl superduperfarlig nervgas och barrikaderar sig på gamla fängelseön Alcatraz komplett med en hel uppsjö turister som gisslan. Hotar sedan att släppa ut nervgasen bland San Franciscos befolkning om inte den amerikanska regeringen går med på deras krav. Lösningen blir att skicka in ett specialförband i smyg på det populära turistmålet för att ta kål på elakingarna utan att behöva gå med på deras ultimatum. Till sin hjälp har de FBI-agenten/superkemisten Stanley Goodspeed (Nicolas Cage), den främsta experten inom kemisk krigföring, samt gamla kåkfararen John Mason (Sean Connery) som är den enda kända rymmaren från just Alcatraz och vars kunskap om fängelsets alla gömda skrymslen och vrår ska leda teamet rätt. Men allting går givetvis inte som planerat…

The Rock är verkligen svinigt jävla bra. Vi konstaterar det bara. Sjunger ut hyllningarna på stört. För det här är en actionfilm av den finaste sorten. Michael Bay Michael Bay:ar sig med gott om slowmotion, stora explosioner, musikvideoläckert bildspråk, öronbedövande tunga eldstrider, svajande amerikanska flaggor och fartfyllda biljakter där både bilar och omgivningar demoleras som om det inte finns någon morgondag. Här finns också humoristiska moment som bryter av snyggt mot spänningen. 

En stor del i att The Rock fungerar så bra som den gör stavas Sean Connery. Den gamle silverräven dominerar varenda scen med sin odiskutabla filmstjärnekarisma och gör Mason till en av actionfilmhistoriens bästa karaktärer. Stenhård, men aldrig långt ifrån att släppa en klockren one-liner i exakt rätt ögonblick. Teorierna om att Mason i själva verket är James Bond som suttit fängslad under många och långa år är faktiskt inte så långsökta som man kan tro – och om något, så ger det bara ytterligare pondus till Connerys redan så briljanta karaktär. Han lyckas till och med lyfta Cages skådespelarprestation (som väl är filmens svagaste kort med ett sedvanligt Cage-överspel nu och då) genom ett underbart samspel som blir både roligt och rätt känsloladdat mellan varven.

Apropå känslor förresten. Den ökända duschscenen står sig fortfarande som en av filmhistoriens bästa och mest hjärtskärande scener. Där den storslagna musiken och nagelbitande spänningen bygger upp till en otrolig klump-i-halsen-och-sjuhundra-hackade-lökar-på-raken-fuktiga-ögon-sammandrabbning som ger mig rysningar av blotta tanken på den. Ed Harris, som är ljuvlig genom hela filmen, borde i en perfekt värld åtminstone fått sig en Oscarsnominering för den medmänsklighet, auktoritet och sorg han utstrålar i denna oförglömliga scen och även genomgående under resten av filmen. 

Visst, Cages sporadiska överspel stör åtminstone mig en gnutta och scenen där Mason träffar sin dotter är allt annat än bra, men frånsett dessa petitesser som knappt påverkar helheten tvekar jag inte en sekund att lyfta fram The Rock som en av tidernas absolut bästa och mest underhållande actionfilmer.