The Bride

Jag tror på allvar att The Bride är den sämsta filmen jag har sett i hela mitt liv. Jo, det är sant. Och då har jag ändå genomlidit min beskärda del av horribla filmer genom åren. Irene Huss – En man med litet ansikte, Battlefield Earth, Big Mama Jack och Bang Orangutang. Ingen av dessa tidigare bottenkandidater är ens i närheten av att vara lika värdelösa som Maggie Gyllenhaals dunderflopp The Bride.

Det här är berättelsen om hur Frankensteins monster (Christian Bale) under 1930-talets Chicago knackar på hos en vetenskapskvinna (Annette Bening) med en enda önskan. ”Jag vill ha ett samlag”, på fullaste allvar en replik tagen direkt från filmen, som sedermera leder till att duon gräver upp ett lik och väcker liv i en kvinna (Jessie Buckley) som slår följe med Frankie (han kallas så i filmen) i vad som utvecklas till ett enda stort hopkok av gangsterfilm à la Bonnie & Clyde, musikal från 30/40-talet och kvinnorättskamp. Allt kryddat med monumentalt misslyckade försök till surrealism och skådespelare som borde skämmas ögonen ur sig för att överhuvudtaget varit i närheten av den här produktionen.

The Bride hade för övrigt lika gärna kunnat heta FEMINISM THE MOVIE med sjuhundra utropstecken. I var och varannan scen ska det på ett allt annat än organiskt sätt klämmas in starka borstbindarsvärande kvinnor som vägrar styras av hemska män och i en av filmens mest skitnödiga sekvenser (och tro mig, det finns i stort sett ett oändligt antal att välja mellan) väljer huvudpersonen att förkasta namnet Frankensteins brud till förmån för ”Just the Bride.”. Jag sekundärskäms bara av att återberätta det här för er. Då har jag inte ens gått in på den skrattretande usla poliskaraktär som Penélope Cruz spelar i filmen. Hon springer runt som om hon hör hemma i en Lasse-Maja-rulle och det enda som saknas för att verkligen hamra in det som filmen redan gör så övertydligt är ett stort förstoringsglas för henne att leta fingeravtryck med.

Jag hatar också hela grejen med att Mary Shelleys ande tar över Buckleys karaktär och gång på gång bryter den fjärde väggen för att adressera tittarna med högtravande och högljudda repliker. Det är ett stilgrepp som inte bara får filmen att kännas olidligt pretentiös, men som också gör Buckleys skådespeleri direkt outhärdligt. Jag kan ärligt talat inte komma på en enda skådespelarprestation från de senaste femton åren som irriterat mig lika mycket som Buckley gör i The Bride. Det är så mycket gapigt överspel och blir så tröttsamt teatraliskt med yviga gester att det svider i hela huvudet direkt Buckley visar sig i bild – och det gör hon tyvärr ofta och mycket under filmens gång. Bale är åtminstone lite mer dämpad i sin rolltolkning, men manuset gör det också omöjligt för honom att göra någonting vettigt med karaktären. En försynt Frankie (jo, jag lovar, han kallas verkligen det) som är besatt av en manlig musikalstjärna (spelad av Jake Gyllenhaal) och gång på gång smyger in på biografer för att drömma sig bort i dansanta och skönsjungande svartvita musikalfilmer. När man som tittare tvingas genomlida en scen där Frankensteins monster blir hyschad på en biograf för att han upprepar replikerna högt för sig själv börjar åtminstone jag fundera på om Hollywood nu faktiskt har slut på idéer.

Och monsterdesignen är så ofattbart urusel att man knappt tror sina ögon. Bales Frankie ser ut som en osminkad version av Letos The Latin Kings-Joker från Suicide Squad och Buckleys brutta är så långt ifrån det ikoniska utseendet Elsa Lanchester förärades med i James Whales klassiker The Bride of Frankenstein från 1935. Här har man liksom inte bemödat sig mer än att trycka på en platinablond peruk på Buckleys huvud och sen sagt till sminkavdelningen ”Kan hon inte gå omkring som om hon tuggat sönder sexton svarta bläckpennor på raken och så nöjer vi oss med det?”.

The Bride har verkligen ingenting som är bra. Det här är ett två timmar och sju minuter långt övergrepp på ens sinnen som gör mig genuint förbannad när jag tänker på hur de 80 miljoner dollar (!) som regissören Maggie Gyllenhaal slösade på det här eländet hade kunnat spridas ut på mindre och avsevärt mycket bättre produktioner än denna stinkande ursäkt till film.