One Last Shot

Jag minns när jag såg Scott Adkins första gången. Det var ganska precis tjugo år sen i DVD-filmen Undisputed 2 där han spelade läbbiga fängelsekunden Boyka som smiskade rumpa och delade ut så mycket högtflygande snurrsparkar att han där och då kändes som den naturliga arvtagaren till Van Damme. Jag blev helt såld, både av filmen (som rockar än idag) och av Adkins som trots ett genomgående horribelt försök till öststatsaccent flög ut från TV-skärmen med sin fysik och karisma. Sen dess har han varit en favorit och jag har älskat många av hans filmer som aldrig försökt vara något annat än lättsamt underhållande b-action av den bästa sorten.

One Last Shot är dock inte en av hans finaste stunder. Tvärtom. Det här är något av det sämsta som Adkins medverkat i och en av de mest meningslösa filmer som jag sett på år och dar. Inte för att jag borde vara förvånad. De två tidigare delarna i denna filmserie har inte heller rosat marknaden direkt. Men skillnaden är att de två föregångarna åtminstone bjöd på lite bättre underhållning än denna överdrivet allvarsamma produktion där alla karaktärer verkar inbilla sig att de medverkar i en seriös film snarare än en b-actionrulle.

Fullt förståeligt i och för sig, då handlingen är såpass originell och garanterat fick skådespelarna att drömma om stordåd. Håll i hatten nu. För det är lite invecklat. Elakingar tar högt uppsatta befäl inom den amerikanska militären som gisslan för att komma åt kärnvapenkoder. Regeringen kallar då in erfarna supermilitären Jake Harris som skickas in för att rädda gisslan och rädda dagen. Joråsåatte…

Det var längesen jag hörde lika expositionstunga dialoger. Faktum är att i stort sett varenda replik i One Last Shot fungerar som en slags övertydlig förklaring av det som sker på skärmen. Viktigt för alla som inte har vett nog att lägga undan telefonen medan de tittar på filmen. Ett exempel på detta trötta expositionstugg är när Dolph (som är med ungefär fem minuter i filmen) förklarar läget med skurkarna som tagit gisslan.

”Carter planerar att ta ner ett av våra viktigaste försvarssystem för kärnvapenattacker genom att använda de biometriska parametrarna från de ansvariga befälhavarna och miss Torres. Om vi kan hitta henne innan Carter gör det, så har vi en chans att stoppa det hela.” säger Dolph varpå den andra skitnödiga militärgubben svarar ”Radiosurr som vi snappat upp indikerar att hon gömmer sig någonstans i byggnaden. Vi måste agera fort.”. No shit, Sherlock. Vad ska annars Scott Adkins ha som motivation till att leda räddningstruppen med andan i halsen?

Hela grejen med att kameran ska vara ständigt i rörelse och ge känslan av att hela filmen är en enda lång tagning ger jag inte heller mycket för. Det är för amatörmässigt gjort, helt enkelt. Med tydliga ställen där ”osynliga” klipp görs och platta actionscener som känns otroligt inövade då allting ska klaffa för att kameran ska stå på rätt ställe vid rätt tidpunkt. Att sen hela filmen verkar ha blivit ljussatt av blinda eller åtminstone grovt synskadade personer gör knappast saker och ting bättre.

Vi snackar inomhusscener som ser ut att vara upplysta av extra starka doningar som används i samband med husbyggen och andra industriarbeten, medan många av utomhusscenerna ser ut att ha halvstora ficklampor som enda ljuskälla. One Last Shot är alltså inte bara en olidligt korkad film, utan också en riktigt horribel sak att titta på. Någon färgkorrigering verkar överhuvudtaget inte ha existerat, skuggorna skär i ögonen och de dåligt (antingen för mycket eller för lite) upplysta scenerna går i en otroligt amatörmässig urvattnad beige/grå nyans som inte sällan påminner om en videokamerafilmad kräftskiva från 1992.

Adkins är dock bra i huvudrollen, även om manuset inte ger honom något vettigt att arbeta med. Han har en närvaro och en förmåga att utstråla känslor utan repliker som räddar mycket. Scenerna i slutet där han dräper en hel drös med ruskprickar utomhus och sen hoppar ombord på en båt är för övrigt filmens enda egentliga höjdpunkt – och det är så dags när det är en kvart kvar. Övriga skådespelare doftar amatörteater lång väg och Dolph (under de drygt fem minuter han har framför kameran) gör inte mycket annat än att halta sig fram, rapa ur lite myndigt militärjargongfyllda repliker och se stoisk ut. One Last Shot är inte värd din tid.