Digger

Lita på att oljemagnaten Digger Rockwell (Tom Cruise) inte kommer att acceptera någon annan version av verkligheten än sin egen. Hans 30-åriga ruttnande katt är inte döende – hon är bara sjuk! Det flytande glaciärblocket som är på väg att förinta Europa är inte hans företags fel – det är bara ett nytt kapitel i Amerikas historia, där yankeen Digger ”Bang! Bang! Bang!” Rockwell ser sin chans att rädda världen! Digger är mannen alla tvingas vända sig till när världen ser ut att gå under, till och med USA:s president Compson (John Goodman) måste knäböja sig inför honom. Släng dig i väggen Jesus, den enda guden i Diggers religion är Digger själv! Vem ska dock tillbe honom när det inte finns någon kvar efter Moder Naturs ultimata hämnd…?

Digger är en vulgär fars. En Roy Anderson-doftande satir. En dystopisk mardröm. En antikapitalistisk apokalyps. En hårdsminkad Dr. Strangelove-parallell. En postmodern metahistoria om sanningens obetydelse. En surrealistisk historia om historieberättandet självt. En vulgär imitation av en hårdare verklighet. En ograciös glaciärsaga med en sorglig sensmoral. En påfrestande och utdaterad prettorulle. En genial nedbrytning av narrativ konventioner. Kärt barn har lite väl många namn, vilket är det som hindrar Digger från att uppnå sin sanna potential. Det är som en udda mix av Synecdoche New York, Dr. Strangelove och Wes Anderson-thrillern The Phoenician Scheme som är audiovisuellt tilltalande, men tonalt förvirrande och något irriterande. Regissören Alejandro G. Iñárritu (Birdman, The Revenant) rycker nämligen ner ridån väldigt tidigt in i filmen precis när publiken har hunnit acceptera historien för vad det är, tvingar publiken att svälja det röda pillret 15 minuter in och tvingar därmed publiken att acceptera en helt ny verklighetsuppfattning.

Tro mig när jag påstår att jag respekterar det här oväntade ryckandet av mattan under mina fötter, men problemet är att chocken inte hinner lägga sig förrän sent in i filmen när det väl är dags för en helt ny vändning. Det är så mycket mer bekvämt att hålla sig till en version av de verkligheter som presenteras, men Iñárritu vill absolut inte göra det bekvämt för sina tittare. Det skulle göra filmen för sammanhängande! Det är ett vågat grepp ska det ändå sägas – antingen kommer du att hata riktningen som filmen tar eller så kommer du att älska det. Det är ett gott och hälsosamt tecken att se en film man kan ha olika ställningstaganden till. Bekvämast för mig dock är att placera mig någonstans i mitten, så hah! Sug på den du, Iñárritu.

Historien kretsar kring vårt lösa ansvarstagande som planetens dominerade ras när det värsta tänkbara scenariot redan har inträffat och det redan är för sent att rätta alla fel. Cruise spelar en teatralisk tecknad figur för att det hela är designat som en krass parodi och en parodi ska ju vara övertydlig. Tematisk styrka till trots är det en film som förvirrande nog vill äta kakan men också ha den kvar, vilket är svårt att anamma den där påfrestande första timmen. Här finns rent av briljanta sekvenser som helt stänks ned av det faktum att Iñárritu kört upp huvudet lite väl långt in i sin egen röv. Det känns som att vi aldrig borde ha fått se trollkarlen bakom gardinerna, vilket såklart är poängen bakom filmen – vår överlevnad hänger på hur vi omdirigerar vår hjärna, hur gärna vi vill tro på att världen bara kan se ut på ett visst sätt.

Jag vill exempelvis så gärna spika den askgråa Wes Anderson-versionen som försöker sälja ormolja till publiken, och samtidigt döda för att istället få se en långfilm baserad på den förkrossande deprimerande sista scenen. Det är oerhört pretentiöst och samtidigt smått genialt. Om något reflekterar manuset människans behov att överdriva, blåsa upp, förlöjliga och förvränga för att svälja den hårda sanningen lite lättare. Det är ju det film är till för i grunden: det vi ser på skärmen är en förhöjd verklighet, en vriden spegelbild snarare kastar tillbaka det vi vill känna än det vi egentligen känner till. Det är bara det att illusionen redan är sprucken från början och repareras inte förrän filmens sista tio minuter, vilket är ett förbryllande beslut.

Det är i slutet som pusselbitarna slutligen faller på plats, berättelsen blir hel och publiken helas från den oförståelse de har blivit utsatta för. Sidohistorien om huvudpersonens försvunna dotter är såklart helt meningslös, men även den knyts ihop. Allt går ihop. Iñárritu blottar sin själ till ljudet av applåder och visslingar. Iñárritu har knäckt det, han har avslöjat konsten att leverera katarsis – något som grekerna listade för tusentals år sedan! Sarkasmen till trots är det ett bra slut och applåder ska definitivt levereras här, särskilt till skådespelarna. Tom Cruise gör ett strålande jobb som den helylleamerikanske karikatyren Digger. Jag har saknat denna Cruise efter ett årtionde av actionstunts i Mission Impossible-universumet och gillar hur han går från samlad gestalt med ett mörker i ögonvrån till rena rama Looney Toons-figuren iförd cowboyhatt och läderskor.

Det är också ljuvligt att se John Goodman i hög form igen, som här spelar en slags hyperansträngd Trump-president (om det nu ens är möjligt) som på sin dödsbädd vill atombomba allt och alla för att världen ska kunna hitta sin balans igen. Sandra Hüller, Riz Ahmed och Michael Stuhlbarg är andra höjdpunkter som bidrar till filmens härligt gapiga och temperaturhöjande temperament, där jag hade önskat att deras karaktärer hade mer att göra men som av förklarliga skäl inte fråntar rampljuset från Cruises ständigt skiftande karaktär. Bara scenen där Cruise vässar silvertungan inför en aula av upprörda européer är värd en biobiljett, om man nu vill ta risken att förargas av auteurens galenskaper.

I slutändan förstår jag det experimentella berättargreppet mer än vad jag egentligen älskar det, för jag vill verkligen älska den här bisarra dramakomedin. Jag skulle faktiskt inte klandra den tittare som lämnar biografen 10 minuter in i filmen, inte det minsta. Filmen känns som ett eldprov som utmanar tittarens förväntningar lika mycket som dess tålamod. Frågan är om Warner Bros har råd att förarga sin publik på det här viset, men samtidigt är den här filmen en stridslysten frisk fläkt i dagens stela Hollywood-klimat. En frustrerande sådan, men trotsig och fascinerande likväl.

Jag skulle kunna tänka mig att se den här igen. Faktiskt. Det blir som sagt guppigt på vägen om man bestämmer sig för att stanna kvar i biofåtöljen, för som tittare vet du redan svaret på regissörens ständiga fråga: spelar sanningen någon roll? Särskilt om den doppas i förlöjligande nidbilder? Svaret är enkelt: jag vill hellre köpa en illusion på vita duken än att få den halvt fördärvad, och sedan reparerad i slutet. Fördärva det helt eller inte alls. Jag antar att Iñárritu gjorde det lite väl bekvämt för sig själv i jakten på att göra vår bioupplevelse så obekväm som möjligt…