8 bitar nostalgi och 64 nyanser av ilska

Jag älskar Tenebris Somnia. Jag hatar också Tenebris Somnia. Ibland hinner jag uppleva båda känslorna inom loppet av trettio sekunder. Just nu lutar det åt hat. Ett ganska intensivt sådant. Jag lirar det för fullt inför recension och börjar misstänka att jag kommer behöva både blodtrycksmedicin och terapi innan jag kan betygsätta det här eländet. För detta är ett spel som verkligen testar mitt tålamod just nu. Fiender som kan döda mig med ett enda slag och skicka mig tillbaka en halvtimme i spelprogressionen. Och som om det inte vore nog ska jag sedan springa fram och tillbaka genom samma förbannade korridorer tills jag börjar misstänka att utvecklarna hyser ett personligt agg till mig.

Men så händer något. Berättelsen tar en oväntad vändning, något genialt meta-element får mig att glömma frustrationen, eller så dyker ännu en av spelets sanslöst snygga filmsekvenser upp. Och plötsligt är allting förlåtet. Nästan. För Tenebris Somnia är verkligen något alldeles extra. Ibland. Den suggestiva skräckhistorien, den underbara retrokänslan och framför allt kontrasten mellan den charmiga pixelgrafiken och de närmast fotorealistiska filmsekvenserna är fullständigt briljant. Ena sekunden befinner jag mig i ett spel som ser ut att ha legat på en diskett till min gamla Commodore 64. Nästa sekund känns det som att jag tittar på en påkostad skräckrulle.

Problemet är bara att det inte nöjer sig med att se ut som ett spel till Commodore 64. Det beter sig också som ett spel till Commodore 64. Och det är inte riktigt lika najs. Spelutvecklingen har trots allt kommit en bit sedan dess. Inte alltid till det bättre, för all del, men sparmöjligheter placerade med en halv evighets mellanrum och knöliga kontroller som verkar leva ett eget liv är två saker jag sannerligen inte saknat. Nostalgins skimmer har sina begränsningar. Framför allt när man tvingas spela om samma förbannade halvtimme för sjunde gången.

När jag var tolv hade jag åtminstone oändligt med tid att börja om från början. Nu är jag äldre herre och har ungefär samma tålamod som en överhettad brödrost. Och betydligt fler saker jag borde ägna min tid åt. Ändå fortsätter jag att spela. För jag måste veta hur det slutar. Och någonstans ska det ju också landa i en recension. Förutsatt att jag inte hinner kasta konsolen från balkongen först.