Magnifik metalcore

Sedan i fredags har mina hörselgångar utsatts för synnerligen grov misshandel. Helt och hållet på egen begäran. Trumskinn har piskats till oigenkännlighet, gitarrer har riffats sönder och mina högtalare har fått slita hund. Och jag har njutit av varenda sekund.

Jag har förstås lirat Defects nya platta Artificial Icons på repeat. Britterna tillhör redan nu toppskiktet när det kommer till melodiskt mangel. Deras andra album är en fullständigt bedårande käftsmäll av magnifik melodisk metalcore som har smekt min svarta själ med samma varsamhet som en betongblandare full av rakblad och svavelsyra. Ljuvligt var ordet. Jag har alltid haft en särskild svaghet för band som lyckas kombinera musikalisk brutalitet med melodier som förför. Det är en balansgång som många försöker sig på, men där resultatet alltför ofta blir antingen meningslöst oväsen eller radiovänlig hårdrock med lite obligatoriskt growlande för syns skull.

Defects går inte i den fällan. Här är ilskan äkta, riffen brutala och breakdownsen så tunga att jag börjar fundera över kåkens bärande konstruktioner. Men mitt i all denna förödelse öppnar sig plötsligt fantastiska melodier och refränger stora nog att fylla en mindre fotbollsarena. Sångaren Tony Maue växlar mellan gutturala avgrundsvrål och en ren sång som stundtals är direkt hjärtskärande. Ett djävulskt tryck från början till slut men titelspåret, Heresy, Signs med Matt Heafy från Trivium, Critic och Hollow sticker ändå ut på en platta som är all killers, no fillers. Bara att fiska upp och har man missat debutalbumet Modern Error från 2024 bör det också åka med av bara farten.