En av mina favoritskräckfilmer
Det finns vissa filmer som följer oss genom åren och bara växer och växer för varje gång som vi ser om dem.
Jag minns att jag såg den på VHS första gången. En oklippt brittisk Vipco-utgåva (som jag fortfarande har i min ägo) och min tolvåriga hjärna kunde knappt greppa galenskaperna som rullade på TV-skärmen. Sen dess har Lucio Fulcis mästerverk, The Beyond, haft en given plats högt upp på min rullande topplista över de bästa skräckfilmerna som jag någonsin sett.
Europe sjöng ju om den redan 1983 i låten Seven Doors Hotel och Joey Tempest lyckades sätta handlingen direkt i själva titeln. För så mycket krångligare än att det råkats bygga ett hotell mitt ovanpå en av sju dörrar till helvetet som existerar på jorden är det faktiskt inte. Fulcis odödliga åttiotalsklassiker utspelar sig i ett fuktigt och kladdigt New Orleans där alla karaktärer utom de tjusiga damerna har oerhört svettiga nyllen och kläder som ser ut att lukta tredagarsfylla och omklädningsrum. Kanske inte så konstigt egentligen med tanke på kombon varma södern och helvets portar rakt nedanför hotellet som större delen av filmen utspelar sig på.
Precis som i Dario Argentos Suspiria är det bäst att bara acceptera att handlingen i stort sett är icke-existerande och att större delen av filmen består av diverse mer eller mindre ologiska inslag som helt plötsligt utspelar sig framför ögonen (och öronen) på en – och den här bristen på konventionellt berättande kombinerat med sedvanligt (för italiensk skräckfilm) styltigt skådespeleri ökar bara ytterligare känslan av att befinna sig mitt i en febrig och svettig mardröm där du aldrig riktigt vet vad som väntar härnäst.
Det är syra som smälter ansikten, djävulsdyrkande konstnärer som spikas upp på väggar med tjocka järnvägsspikar, okända blinda kvinnor som dyker upp mitt på en motorväg med en ledarhund i koppel och som av en händelse råkar veta namnet på huvudpersonen utan att huvudpersonen i fråga tycker det är det minsta märkligt, spindlar som käkar upp huvuden, ögon som gröps ut av demoniska zombiehänder och så många grumligt mjölkvita ögonlinser att det mest troligt rör sig om någon form av Guiness-rekord i fråga om läbbigt vita ögon som stirrar hit och dit. Allt svinläckert plåtat av Sergio Salvati och med mardrömslik musik av kunggubben Fabio Frizzi.
The Beyond är en film som jag ser om minst en gång om året. VHS-utgåvan ligger visserligen numera nedpackad i en kartong och sen dess har det hunnits uppgraderas till såväl DVD som Blu-ray, nu senast är det svenska Studio S urtjusiga Video Invest-utgåva som oftast petas in i spelaren när det är dags för lite pulserande pastaskräck – och varje gång jag ser om den, så är det bara att konstatera att kärleken till Fulcis febriga, otäcka och mardrömslika berättelse fortfarande består.
Kommentarer (5)
Logga in för att kommentera.
Alltid varit fascinerad över hur italiensk-skäck, som så gärna försökte vara über-amerikansk, blev något helt eget och stilbildande. Argento är en favorit och jag kan fortfarande inte skilja mig från, eller uppgradera, den maffiga DVD-boxen. Har allt också sneglat på Studio S The Beyond utgåva 👀
Det känns nästan som en subgenre i sig som vore värd att djupdyka i lite grann framöver! 🔥 Nu kommer det som på allvar kommer få dig att köpa utgåvan: omslaget är vändbart och på den ”andra” sidan ser det exakt ut som VHS-konvolutet komplett med en liten ”Rysare”-märkning nere i högra hörnet! 🙌🏻
Jag kan inte ha varit äldre än 10 bast när jag krafsade ner den här från brorsans VHS-hylla och tryckte in i videobandspelaren. Bara musiken hemsökte mig i månader, och jag har aldrig sett den igen sedan dess. Men det kanske kan finnas något läkande som ligger där och väntar, i att se om den nu.
Då är det hög tid nu! 🙌🏻
Kan svära att jag sett den filmen i min ungdom, men saknar betyg i LB. Om jag minns rätt så var den på samma VHS-kassett som Re-Animator i brorsans inte helt lagenliga samling