Att se på TV med barn behöver inte vara olidligt
Om du inte håller med och kanske utstått långvarig TV-tortyr, så lovar jag dig att det finns hopp. Fortsätt kämpa!
Jag var nog lite orolig där ett tag. Att jag skulle torteras och hjärntvättas totalt när min son, nyss fyllda fem (helt sjukt vad tiden går), skulle börja kolla på barnprogram för några år sen. Jag såg det framför mig. Hur han uteslutande skulle vilja sträckkolla på nåt dåligt animerat skräp där figurerna inte pratar, utan bara evighetsupprepande låter ”go-go-ga-ga” eller ger ifrån sig märkligt gutturala läten inte helt olikt hur Kim Orremarks tarmfunktioner brukar ljuda som rena Hesa Fredrik på ravepartaj varje gång vi har redaxmöten.
Men otroligt nog har jag inte bara överlevt, utan också myst något överdjävulskt tillsammans med honom i TV-soffan under årens lopp. För vi har på det stora hela lyckats undvika plågsamma program, även om vi såklart också råkat doppa tårna i några horribla saker som jag sen lyckats avstyra från vidare utforskning, och hittat en massa guldkorn som snurrar friskt på streamingtjänsterna.
Fåret Shaun. Bluey. Greta Gris. Alla fullkomligt magiska även för en vuxen som sitter med i soffan och helt enkelt inte kan motstå den totala charmexplosionen som dessa bjuder på. Nu har han dessutom levlat upp och börjat kolla på alltifrån Ducktales och Luftens hjältar (mest för att min sambo och jag vill nostalgimysa med honom), Pixar-filmer (Bilar-trilogin är favoriten hittills) och de lite snällare Marvelserierna om Spidey och Iron Mans fantastiska vänner. Och inte minst Paddington i alla former. Jag kan knappt räkna till hur många gånger vi sett Paddington 2 här hemma – och inte mig emot, vi snackar trots allt om den kanske bästa familjefilmen som släppts under de senaste femton åren. En solklar tiopoängare i min bok (men då har den ju också kunggubben Hugh Grant med på ett hörn).
Har någon av er haft lika mycket tur med barnprogramstittandet eller har ni några skräckhistorier ni vill dela med er av?
Kommentarer
Logga in för att kommentera.
Eftersom jag utvecklats till en riktig surgubbe och tycker att allt var bättre förr så tar det lååång tid innan jag förstår vad som är bra med dagens barnprogram, men tillslut brukar jag ändå sitta där och skratta tillsammans med ungarna. Greta Gris är ju bäst, klockrena kommentarer från pappa Gris i varenda avsnitt😁
Sen finns det ju mycket skräp också, som tecknade Robin Hood och nya Smurfarna som bara finns till för att fylla upp tid, helt utan riktig handling eller humor. Kul att du fått in din grabb på lite äldre serier också,det måste jag jobba på.
Jag känner igen mig i det där med misstron till det nya, mycket handlar ju såklart om rosaskimrande nostalgibrillor och alla fina minnen från ens egen barndom, men det finns ju också ett enormt utbud numera som givetvis gör att mycket känns som kvantitet snarare än kvalitet!
Och ja, det känns fantastiskt att få visa serier man själv vuxit upp med för honom. Vi är ju inte riktigt där än, kanske ett år bort i alla fall, men Darkwing Duck, Scooby Doo och framförallt Batman: The Animated Series kommer bli ljuvligt att sätta tänderna i.
Hade exakt samma oro när vi började så smått med vår pojk, men det löste sig fint;
Vi har som morgon- och kvällsrutin att vår tvåårige son får se ett avsnitt av den animerade muminserien från 90-talet på morgonen och två på kvällen. Innan vi hittade Mumin så var det Pelle Svanslös julkalender från 97 som regerade här hemmavid.
Har även börjat introducera lite Miyazaki (Totoro, Kikis Expressbud och Ponyo) med stor framgång. Så än så länge är det inget lidande överhuvudtaget kopplat till det här.
Mumin är fina grejer! Och jag inser ju nu att jag givetvis måste börja introducera även sonen för Ghibli.
Gör gärna en topp-10 på familjefilmer!
Det ska absolut filas på någon lista av den sorten!
Alla Paddington är väldigt bra, jag minns fortfarande ettan väldigt mycket. En ensam nalle är sorgligt. Du får se den senaste filmen med.
Har varit lite orolig inför tredje filmen eftersom Paul King "bara" skrivit manuset till den och inte suttit i registolen, men jag kommer absolut att kolla in den så småningom, om inte annat bara för att sonen ständigt frågar när det kommer någon ny Paddington!
När de var små valde jag och frun barnprogram åt dem mer eller mindre, så det blev ju ofta något man själv kunde uthärda: Bluey, Greta gris, Spöket Laban, Pippi Långstrump, Johans fordon osv.
Nu sitter de mer med sina plattor än tittar på tv.
Jag har en elva år yngre lillasyster som jag passade en hel del under min tonår, så jag har nog lidit mig igenom varenda Barbie-film som släppts. Till den grad att jag själv har mina favoriter. Dock hade jag, precis som du, nog aldrig upptäckt guldklimpar som Fåret Shaun eller Jonson & Pipen.
Haha, jag känner igen den känslan. Har själv sett ett flertal Barbie-filmer och serier - och otroligt nog tycker jag ändå många av dem är både charmiga och underhållande. Kul när film- och serieskapare förstår det där med glimten i ögat.
Har kollat på mycket barnprogram med mina två tjejer genom åren, från Babblarna till Prinsessan Mononoke. Avskydde innerligt My Little Pony men som tur var visade det sig vara en kort fas. Just Studio Ghibli är guld, Totoro tror jag att jag introducerade för första gången när den yngsta var fem år, och den står sig fortfarande som vår gemensamma favorit.
Ett underskattat program är Svt:s Zombie, där en grupp barn ställs inför en väldigt mild och lokal zombieapokalyps. Finns inte att se just nu men jag har hört att Svt ska lägga upp den igen under hösten. Kul sätt att introducera skräckgenren.
Ghibli måste jag verkligen börja trycka på här hemma, känner jag. Finns så många guldkorn där. Men jag skriver upp Zombie på listan och håller ögonen öppna på SVT när han blir lite äldre :)